Datte Hassbring stegade inte så lite raskt genom köksträdgården. Hon hade just avslöjat sin man i famnen på Biggan von Spadrig, hennes i så många år så kära canastakompanjon. Tillsammans hade de båda donnorna börnat runt i en lånad Range rover ’63:a mellan ålderdomshemmen i länet och minst sagt gjort sig ett namn i canastakretsar. Med ständigt rödmålade läppar och chica solglasögon matchandes de turkosa hårschaletterna hade de punkterat de förr så dominerade männen i länets kortspelstopp. Och 1984 hade så Datte mött Harwig, i ett ilsket parti kort på Malbylånga dansbana, som för dagens stora mästerskap gjorts om till rena Las vegas-casinot. Kärlek hade uppstått och eskalerat för varje kort som resolut lagts i högen. Blixtar och dunder hade i det närmaste briserat kring det kraftfält som uppstod runt dem.
Sedan hade de älskat passionerat genom hela dymmelhelgen och inte återvänt till omvärlden förrän deras kroppar blivit så rödflammiga att de i det närmaste ömsat skinn. Bröllopet hade gått av stapeln året därpå och Biggan von Spadrig hade varit brudnäbb. Lille Humpe hade fötts fyra fullmånar senare.
Och så nu. Detta.
Datte hade egentligen inte anat att det kokta fläsket varit riktigt såhär stekt, visst hade hon märkt att hennes make och bästa vän varit extra tillgivna mot varandra den senaste tiden, men hon trodde att det berodde på att de planerade ett ståtligt kalas till hennes 56-årsdag nästa vecka. Men aj, så hon bedragit sig. Och detta uppdagades endast för att Datte tänkt överraska sin bästis genom att renovera hennes takstolar medan Biggan var på en långweekend i spanska bergsvärlden. Hon hade gjort arbetet med sådan frenesi att hon halkat ner genom gullfibern och fastnat i uppochnerhängande skick över hela långhelgen. Eftersom Harwig var på ”kånfäränssss” (han uttalade det så) skulle ingen komma att upptäcka henne. Efter tre dygn hade hon tuppat av och vaknade först på tisdagen av ett brak. Någon måste ha brutit sig in – och Datte var det enda vittnet. Snart skulle hon ertappa ett par lymlar i högsta hugg med att stjärna Datte von Spardigs bordssilver.
Om det ändå vore så väl.
In i det lilla köket brakade Biggan von Spadrig med hennes egen Harwig, i naket skick, rakt in i kastrullhyllan så pannor och grytlock flög åt både höger och vänster.
Braket blev bedövande, men ingenting i jämförelse med när Datte, skakande av ursinne, hävde sig upp, i brott mot alla fysikens lagar, gjorde en dubbel saltomortal och i bara farten drog med sig ett gäng av Biggans samlade gardiner uppifrån vinden. Draperad i tygskynkena landade hon sedan som en kärleksbedragarnas hämnarinna på köksgolvet och började veva en stekpanna på dödligt manér. Om hon träffat någon med den hade hon fortfarande ingen aning om när hon stormade genom den pittoreska lilla köksträdgården med gardiner släpandes genom bladsallat och tolvfingerbunkel. När hon nått Kurres korv & bidéer höll hon på att tappa både haka och knäskål när hon sprang in i – Harwig på väg ut med en präktig bidé i famnen.
Han backade in i butiken och stammade. Försökte gömma porslinspjäsen. Han vaknade sedan med tre stora bulor i huvudet och hade ett himla sjå med att förklara att bidén inte var till någon sexlek med Biggan och att han inte alls varit otrogen. Tvärtom. Han hade varit extremt trogen – hela dagen. Det skulle sedan visa sig att det var Harwigs tvillingbror Riffe som kommit till stan. Datte vägrade tro på historien tills hon fick se de båda bröderna – exakta kopior – bredvid varandra samt den stora skörden kärleksbrev sedan Riffe och Biggan funnit varandra genom Morgonpostens kärleksspalt. Så tokigt det kan bli.