Hon vaknade av ett frenetiskt bankande.
Fru Holmén reste sig upp från toalettstolen och spolade ner dagens skörd med ett belåtet leende. Så rullade hon ihop det som återstod av Svensk Damtidning sedan toalettpappret tagit slut.
Det fortsatte banka på dörren. Hon sprayade lite dofta-gott och gjorde upp en aristokratisk min, öppnade dörren och tog ett långt kliv ut i verkligheten.

- Hur i hela friden är du funtad, ditt jävla skatbo?!, skrek Motritus Carlëen och hoppade upp och ner samtidigt. Du har ju förihelvete varit där inne sedan i går eftermiddag!

Fru Holmén krökte något på läppen. Det stämde mycket riktigt att hon somnat där inne, det räfflade avtrycket från elementet i hennes panna talade sitt tydliga språk. Hon föste honom åt sidan och stegade vidare.

Sanning att säga visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Det förflutna spökade för henne var hon än befann sig. Hennes lösning hade varit att fly, i två dagar hade hon nu varit på flykt. Första natten hade hon somnat inne på Pizzeria Garananiniti, och efter den historia av härskarteknik hon hade praktiserat där hade inte pizzabagaren vågat väcka henne när han låste för kvällen. Hon hade vaknat med salivsträngar på kinderna först vid 10 av att städerskan låste dörren och gick hem. Och den här natten hade hon alltså tillbringat på den allmänna unisextoaletten vid korsningen Korvgatan/Bävergränd. Hon luktade surt. Klockan var bara åtta, inte många skulle lägga märke till henne om hon åt frukost ur Storkioskens papperskorg. Pulvermos var ändå godare dagen efter. Hon schasade iväg fiskmåsar och talltrastar, lyfte på locket och drog efter andan. En flaska rhode island-dressing. Vem? Hon tittade sig runt omkring, en flock med duvor lyfte när Ålkyrkan slog åtta prick.

Plötsligt fick hon bråttom. Hon stängde papperskorgen och småsprang Helmers gata ner. Nummer 19. Det var bråttom!

Fortsättning följer…

Klockan hade slagit sen lunch när en kufisk gestalt stretade sig upp för gågatan mitt i city. Iklädd beige blottarrock och med en nästan tom vinotinto (med sugrör) hade han en avstötande effekt på folkhopen. Skocken utanför Hildurs Bok & Korv skingrade sig på bibliskt vis, tonåringarna sprang åt motsatt håll skriandes nått om herpes och till och med Fylle-Helmer ryggade tillbaks. Man skulle kunna tro att gestalten skulle få dåligt samvete och gå och sätta sig på bänken utanför Konsum, men icke. Stegen fortsatte bryskt och bestämt ända till Stora torget. Mitt på torget stannade nämligen gestalten och började spreta med ena benet. Hade någon vågat gå nära hade man hört ett taktfast räknande till fyra. Sedan brakade helvetet lös. I alla fall va det så pingstpastor Julliver Herrmansson senare skulle berätta om saken över en florsockrad wienerlängd på La Castrita.

Blottarrocken föll nämligen till marken och där stod Serafia Hofnääs i byxdress av paljett. De kittlande rytmerna av någon Povel Ramel-melodi ljöd mystiskt i kollektivtrafikens högtalarsystem och Serafia började svaja runt med axlarna. Händerna smekte sensuellt över torso, hakan sköts fram i erotiska rörelser och armarna sköt ut från sidorna. Folket runtomkring häpnade, mammor greppade sina barn.

“Nu eller aldrig”, skrek Serafia inuti sitt eget huvud, “det är nu det gäller!”. Det var en nästan övernaturligt helig känsla som styrde hennes kropp när hennes höfter rörde sig spasmiskt fram och tillbaka, när hon skuttade upp pÃ¥ ett av Café Honolulus utebord och gick ner i brygga.
Ända sedan hon sett ett avsnitt av en amerikansk musikalserie hade hon bestämt sig för att kunde de så kunde minsann hon. Och här stod hon nu. När låten tystnade glodde tusen ögon på henne. Det var mer än tyst, det var som om även tystnaden tagits bort och ingenting alls fanns. Så hon fiskade upp sin blottar-rock från marken, knäppte den omsorgsfullt och försvann ner i en gatubrunn.

En handfull människor står fortfarande och gapar vid Stora torget.

I mÃ¥ndags började en ny medarbetare hos oss. Hon heter Else-Marie och det är ytterst nöjsamt att vistas i hennes närhet. Jag förundras över hennes förmÃ¥ga att hantera kunderna. Samtidigt som hon är den trevligaste varlese jag nÃ¥gonsin mött och kan charma en människa surare än den suraste citrusfrukt kan hon med en otrolig bestämdhet fÃ¥ Franklin att uppföra sig när han kommer för att “köpa” rökt torskrom. Hon har en pÃ¥se Sura soda pops i rockfickan och ibland viskar hon “surt sade räven och tog en soda pops” i mitt öra och stoppar en sodapops i munnen. Else-Marie är korpulent, men det finns ändock en nypa ansenlighet i hennes utseende. Hon doftar gott och välbekant, ungefär som sudden som Merit frÃ¥n Brunefall hade i sin bänk när vi gick i Ã¥rskurs 2. Vi satt i bänkarna bredvid varandra och hon brukade försiktigt knuffa till mig i sidan när hon var säker pÃ¥ att magistern inte sÃ¥g och lät mig lukta pÃ¥ hennes sudd. Else-Marie förgyller mina dagar. Dock har jag blivit varse om att min fokus har avtagit en aning denna vecka, men jag har även kännt en viss upprymdhet över att gÃ¥ till arbetet. Denna förmÃ¥ga, att bli hänförd av en annan människa har för mig tidigare varit dold. Det är nÃ¥got med Else-Marie som jag inte riktigt kan sätta fingret pÃ¥.

På återseende, er tillgivne Herr H Hortlund.

helvetera Рatt dra ̴t helvete

mondän -  fin, elegant, av värld, världsvan, chic, stilig, fashionabel; societets-

vulgär ( från latinets vulgaris ’alldaglig’) innebar ursprungligen att något var alldagligt eller vanligt förekommande men har med tiden kommit att skifta betydelse till rå, oförfinad eller osmaklig. Utvecklingen kommer sig av att ordet i betydelsen folklig har använts i nedsättande bemärkelse. (Wikipedia)

När Hilding Herlitsch idag skred tvärs över Anala Torget (i diagonal riktning) var det med en mycket smutsig nos. Den var svart, liksom sotig, och postmästare Mortitus Carlëën stegade fram för att fråga hur det stod till med honom.

Hilding ville inte kännas vid att han skulle vara smutsig på något vis,hemmets härd var mycket väl städad avhans älskarinna, fru Mortberg, något annat kunde man inte tycka. Det var då han tog upp dagens Gratis-Tidningen, stadens gratistidning, och snöt sig i denna. Det hade helt förhappandes slumpat sig som så att han på bussen förväxlat sin näsduk med GT. Ungefär som förra vintern då Stadstrafiken fått ta bort alla gardiner på sina fordon, för att någon lymmel (säkerligen en ung spoling) hade sprutat snor i dessa. Ganska snabbt märkte dock Hilding att han numera saknade sin näsduk, och när en kollega hittade den mellan två (kladdiga) sidor i en doktorsavhandling stod det klart att Hilding var den skyldige till buss-snorandet. Skamset gick han till Stadstrafikens huvudkontor och erkände hela fadäsen, och föreslog dessutom de gardiner av galon som vi idag kan se på våra bussar och tåg.

När Louloo Fredriksson vaknade blev hon alldeles förskräckt över att sovrummet badade i blått ljus. Hon kastade sig upp ur sängen och slog hela ansiktet i solarie-locket och sjönk åter ner i liggande ställning.
– Phu, det var bara solariet, pustade hon ut och somnade in igen.
När hon vaknade igen var det av ett konstigt poppande från bikinitrosan. Hon slog åter huvudet i solariet.
Det var hennes 43-årige kusin Rheimert Fredriksson som lagt popcorn-majs i hennes bikini-underdel och hon förbannade stilla den dag han föddes medan hon schasade bort majskornen.
Hon hade tappat lusten för allt vad solbad hette och gick ut på altanen och satte sig. Det var först när brevmästare Hjortkula cyklade förbi som hon insåg att hon fortfarande bara var iklädd bikiniunderdelen, och att det dessutom var november månad och inte juni, så hon sprang in igen och kurade ihop sig i solariet.
Det var nu som hela solariet föll isär, och som en säl i ett våffeljärn låg den svettiga kvinnan och sprattlade med armar och ben medan solariet fräste i hennes hy och när hon åtta timmar senare lyckades välta bort solarieöverdelen var hon kraftigt brännskadad. Hon vacklade ut i köket och började fukta disktrasor som hon täckte kroppen med.
“Jag mÃ¥ste till sjukhus!” utbrast hon. Tre minuter senare stod hon borta vid busshÃ¥llplatsen, och en kvart senare satt hon pÃ¥ bussen. Busschauffören, fd smÃ¥skolelärare Frasse Nilsdotter, skakade pÃ¥ huvudet och sa att för den här resan stod minsann han för fiolerna. HOn gick och satte sig. Det var dÃ¥ hon insÃ¥g att hon fortfarande inte hade annat än bikiniunderdelen pÃ¥ sig, förutom Wettex-trasor dÃ¥. Hon rafsade hastigt Ã¥t sig nÃ¥gra Metro att skyla sig med. När bussen väl saktade in vid hÃ¥llplats Sjukhuset hastade hon över cementplattorna och in genom snurrdörren där minst tre Metro fastnade och försvann i blÃ¥sten. Sedan är minnet suddigt, hon minns svagt, sÃ¥här i efterhand, att det hade legat en tvÃ¥l av fabrikat Lux där pÃ¥ golvet, antagligen hade städerskan tappat den där. Hur som helst böjde sig Louloo ner för att plocka upp den, för där skulle den ju inte ligga och skräpa. Sedan blev allt väldigt svart. Hon vaknade upp i en sjukhussäng tre veckor senare, fortfarande med bitar av Wettex-trasa inbränt i huden och en oförskämd smärta i baken.

En vacker dag brister det för fru Holmén. Nu är hon rasande på posten och stadens alla brevbärare. Hon får alltid denna fru Grubels post. Hon brukar springa efter brevbärarna och säga dem ett och annat. Denna morgon orkar hon inte springa efter och där ligger brevet på hennes nyoljade köksbord. Hon funderar på att slänga det, men hon är så nyfiken så hon måste öppna det först och se vad som är i. Det är från den lokala tidningen, så det kan inte vara så fruktansvärt privat.

Hon sprättar upp kuvertet med brevkniven i mässing som hon fick av en god vän när denne varit i Tunisien. Fru Holmén blir genast förtjust när hon fÃ¥r se vad brevet innehÃ¥ller. Inte mindre än tio trisslotter ligger där i. Hon börjar genast att skrapa glatt i hopp om att hon ska vinna nÃ¥gra miljoner. När hon kommer till den sista lotten har hon nästan tappat hoppet, men man vet aldrig. Hon skrapar förskiktigt med andan i halsen och vänta, nej vänta… Är det inte? Jo, det är det! Tre rutor. Hon fÃ¥r komma till tv och skrapa! Hon kommer att fÃ¥ träffa Bengt Magnusson. Ã…h vad härligt! Hon har aldrig varit sÃ¥ lycklig. Hon ska genast ta en runda i staden för att leta efter en ny kjol att ha pÃ¥ sig dagen till ära.

När sÃ¥ den dagen kommer som hon fÃ¥r Ã¥ka till tv-studion är hon sÃ¥ nervös att hon inte ens kan fÃ¥ i sig sin daliga frukost-skorpa med aprikosmarmelad. Med kurrande magen stÃ¥r hon sedan och väntar pÃ¥ att fÃ¥ skrapa. Hon funderar pÃ¥ vilken lott hon ska välja. Den 23e fÃ¥r det nog bli. Ja det blir bra. Nu kommer han, Bengt Magnusson, nu är det dags. Hon börjar svettas, och varför är hon sÃ¥ nervös? Hon börjar tänka pÃ¥ fru Grubel. Hade hon inte varit sÃ¥ trött den morgonen hade det varit fru Grubel som stod här idag. “NEJ! Jag borde inte stÃ¥ här! Jag förtjänar det inte. Fru Grubel är den som borde vara här. Jag öppnade hennes brev och stal hennes trisslotter. Jag erkänner” Bengt tittar pÃ¥ henne med en förvÃ¥nad min. ”Jag undrade bara om du hade en angänem resa hit. Du fick ju resa sÃ¥ lÃ¥ngt.” Säger han med sin hesa, väldigt manliga röst.

- Rosita, kom ut och låt fullmånen belysa din underbara hud, väste Florenz Wiklander upp mot balkongdörren på glänt. Inget svar.
- Rosita, darling, får jag lov att knåda era ljuva fotknölar i en stilla massage?, gastade mannen mot balkongen.
Uppe i den terndigt inredda lägenheten vaknade Pål Hjortfeldt och ruskade på huvudet. Var det nån som erbjudit honom massage? Han trodde inte sina öron. Han trippade fram mot den halvöppna balkongdörren. Hans långa tånaglar gav ifrån sig ett klack varje gång de slog i parketten. Så skred han igenom de lätta balkongförhängena.
- Förlåt, men är det en massös ute så här sent?, sade han vänt ut i natten.
- Hallå, är Rosita hemma?, gastade Florenz Wiklander där nerifrån gatan.
- Rosita?, undrade PÃ¥l Hjortfeldt.
- Ja, Rosita. Hon kanske är din fru? Jag träffade henne på esplanaden i förmiddags, och vi sa att vi skulle inleda en liten affär och att jag slulle knåda hennes fotknölar i afton. Men hon kom inte, vi skulle mötas utanför Köttbutiken för tre timmar sen. Hon kanske är din fru? Kanske är hon helt nervös och pular med sminket för att vara fin inför mig? Kanske är hon på väg?
Pål Hjortfeldt böjde sig lite åt höger och blickade in i sovrummet, nej där fanns ingen fru Rosita Hjortfeldt.
- Hon kanske är på damrummet?, föreslog Florenz Wiklander.
Pål Hjortfeldt ruskade lite på huvudet och insåg det bisarra i situationen. Han hade aldrig varit gift. Och inte kände han nån som hette Rosita heller.
Vid detta tillkännagivande började Florenz Wiklander hoppa och skutta av ilska. Han begärde att genast få komma upp och inspektera lägenheten.