Horace Quatro stegade korridoren fram klädd i foträta skor med diskret ljud sånär som på gnisslet som tjöt vid varje steg.
Men Horace Quattro hade ändå inget att dölja. Tvärtom faktiskt. Efter att ha sjungit karaoke i badkaret och tappat mikrofonen samt därtill vält hela ljusriggen ner i det rosaskummiga vattnet hade de slemmiga membranen mellan livets olika dimensioner spruckit och allt stod klart. Horace Quattro hade inte längre något att dölja.
Och inte längre några hämningar.
Efter att ha åkt centrum runt flera varv i en lönlös jakt på sinnesvidgande droger hade han i stället rökt en näve pennväss och sedan stegat in på Hermund & Schildt, stadens finare bokförlag med en lunta under armen. Och här var han nu, på väg in till förläggare Germund Schild med hela rasket.
Sanningen.
Livets mening till fördel för unga generationer och hans pockande vilja att lägga korten på bordet kring sina sexuella partners. Nu skulle allt vädras ut i friska luften. Här fanns inget att skämmas för eller dölja!
Men ödet hade annat i sitt sköte. Fru Holmén, som kom joggandes längs en sidokorridor och fick syn på hans timida gestalt, ökade på stegen och lät sin egen sanning tala. En förödande tackling som olyckligt nog fick de båda att fara ut genom de stora vackra välvda fönstren utförda i klassisk stil. Horace Quattro gav till ett tjut och fladdrade med ena handen efter bokmanuset som nu spreds för vinden, medan den andra näven letade sig in i de olika håligheterna i fru Holméns svullna nylle. Och under tiden föll de båda i rasande fart mot den forsande ån som svämmade över alla bräddar efter ett läckage från det kommunala badhuset.
Fru Holmén brottade bort honom ivrigt och flaxade med armarna efter bokmanuset. Hennes ungdomliga äventyr skulle minsann inte komma och bita henne i gumpen såhär decennier senare, åh nej, icke sa Nicke!
Ett ödesmättat ”Hoppla!” lät undslippa Horace Quatros läppar innan de båda kropparna skar vattenytan med ett otäckt ljud av den nyblivne författarens krasande ryggrad i allt mindre delar. Var det alltså såhär det skulle sluta, ännu en gång med fru Holméns kurviga kropp över hans. Ödet har sannerligen sina vägar. Och fru Holmén hjälpte dem gärna på traven.
Bedövad av pennvässångor sjönk stadens egen Strindberg till botten och har sedan inte setts till något mer.
Fru Holmén har däremot setts med ett belåtet leende på läpparna senast i eftermiddags när söndagssteken inhandlades med sällan skådad frenesi, liv och lust. Köttslig lust