Category: Exceptionella händelser

Köttsliga lustar i stort läckage!

Horace Quatro stegade korridoren fram klädd i foträta skor med diskret ljud sånär som på gnisslet som tjöt vid varje steg.

Men Horace Quattro hade ändå inget att dölja. Tvärtom faktiskt. Efter att ha sjungit karaoke i badkaret och tappat mikrofonen samt därtill vält hela ljusriggen ner i det rosaskummiga vattnet hade de slemmiga membranen mellan livets olika dimensioner spruckit och allt stod klart. Horace Quattro hade inte längre något att dölja.

Och inte längre några hämningar.

Efter att ha åkt centrum runt flera varv i en lönlös jakt på sinnesvidgande droger hade han i stället rökt en näve pennväss och sedan stegat in på Hermund & Schildt, stadens finare bokförlag med en lunta under armen. Och här var han nu, på väg in till förläggare Germund Schild med hela rasket.

Sanningen.

Livets mening till fördel för unga generationer och hans pockande vilja att lägga korten på bordet kring sina sexuella partners. Nu skulle allt vädras ut i friska luften. Här fanns inget att skämmas för eller dölja!

Men ödet hade annat i sitt sköte. Fru Holmén, som kom joggandes längs en sidokorridor och fick syn på hans timida gestalt, ökade på stegen och lät sin egen sanning tala. En förödande tackling som olyckligt nog fick de båda att fara ut genom de stora vackra välvda fönstren utförda i klassisk stil. Horace Quattro gav till ett tjut och fladdrade med ena handen efter bokmanuset som nu spreds för vinden, medan den andra näven letade sig in i de olika håligheterna i fru Holméns svullna nylle. Och under tiden föll de båda i rasande fart mot den forsande ån som svämmade över alla bräddar efter ett läckage från det kommunala badhuset.

Fru Holmén brottade bort honom ivrigt och flaxade med armarna efter bokmanuset. Hennes ungdomliga äventyr skulle minsann inte komma och bita henne i gumpen såhär decennier senare, åh nej, icke sa Nicke!

Ett ödesmättat ”Hoppla!” lät undslippa Horace Quatros läppar innan de båda kropparna skar vattenytan med ett otäckt ljud av den nyblivne författarens krasande ryggrad i allt mindre delar. Var det alltså såhär det skulle sluta, ännu en gång med fru Holméns kurviga kropp över hans. Ödet har sannerligen sina vägar. Och fru Holmén hjälpte dem gärna på traven.

Bedövad av pennvässångor sjönk stadens egen Strindberg till botten och har sedan inte setts till något mer.

Fru Holmén har däremot setts med ett belåtet leende på läpparna senast i eftermiddags när söndagssteken inhandlades med sällan skådad frenesi, liv och lust. Köttslig lust

Pål Hjortfeldt

– Rosita, kom ut och låt fullmånen belysa din underbara hud, väste Florenz Wiklander upp mot balkongdörren på glänt. Inget svar.
– Rosita, darling, får jag lov att knåda era ljuva fotknölar i en stilla massage?, gastade mannen mot balkongen.
Uppe i den terndigt inredda lägenheten vaknade Pål Hjortfeldt och ruskade på huvudet. Var det nån som erbjudit honom massage? Han trodde inte sina öron. Han trippade fram mot den halvöppna balkongdörren. Hans långa tånaglar gav ifrån sig ett klack varje gång de slog i parketten. Så skred han igenom de lätta balkongförhängena.
– Förlåt, men är det en massös ute så här sent?, sade han vänt ut i natten.
– Hallå, är Rosita hemma?, gastade Florenz Wiklander där nerifrån gatan.
– Rosita?, undrade Pål Hjortfeldt.
– Ja, Rosita. Hon kanske är din fru? Jag träffade henne på esplanaden i förmiddags, och vi sa att vi skulle inleda en liten affär och att jag slulle knåda hennes fotknölar i afton. Men hon kom inte, vi skulle mötas utanför Köttbutiken för tre timmar sen. Hon kanske är din fru? Kanske är hon helt nervös och pular med sminket för att vara fin inför mig? Kanske är hon på väg?
Pål Hjortfeldt böjde sig lite åt höger och blickade in i sovrummet, nej där fanns ingen fru Rosita Hjortfeldt.
– Hon kanske är på damrummet?, föreslog Florenz Wiklander.
Pål Hjortfeldt ruskade lite på huvudet och insåg det bisarra i situationen. Han hade aldrig varit gift. Och inte kände han nån som hette Rosita heller.
Vid detta tillkännagivande började Florenz Wiklander hoppa och skutta av ilska. Han begärde att genast få komma upp och inspektera lägenheten.

Omyndigt i rådhuset

Astrid Hasselqvist har idag omyndigfärklarats av borgmästare Hjortspene sedan det visade sig att 98,7% av alla röster på Christer Sjögren kom från utkanten av kommunen, närmare bestämt från Astrids stuga. Hon brände hela sin färmögenhet på att ta Christer till globen men uppges vara lyckligare än någonsin. “Viva la communista” skrek hon medan hon fördes in i rådhuset innan den cermoniella omyndigförklaringen, där den lokala dansbandsgruppen Helmertsch uppträdde i pauserna medan publiken knaprade kanapéer så att det ännu nu ikväll finns stänk av tjockt saliv på rådhustapeterna.

Ostbågsyra på Stortorget

Fru Mortberg sågs natten till idag hoppa runt fontänen på Stortorget med en maxi-påse ostbågar som hon strödde kring sig som konfetti. Anledningen till glädjeyran var naturligtvis att Christer Sjögren gick vidare till finalen i Melodifestivalen. Hon bjöd raskt in tre tyska turister som hade stannat till med husbilen för att kissa bakom Helenius och James Boutique för ökad Hygiêne.

– Schweden hast immer varit ein guut land, väste en av de tyska männen fram medan han höll ett ex av Amelia mot sin barm.

Herr Onkström passerade i just denna stund, per permobil, Stortorget för att ta sig hem till sin svägerska som tidigare under kvällen hade ringt honom frekvent. Han hade dock inte märkt detta då han sms-röstat för fulla muggar på Amy Diamond. När Melodifestivalen äntligen tagit slut och Amy hade korats såg herr Onkström att han mottagit ett sms från sin svägerska som meddelade att hon fastnat med näsan i köksfläkten under lördagsstädningen (oturligt nog var hennes make på ett konvent om kongresser just denna helg, annars så var det han och ingen annan som hade hand om spisen, köksfläkten och kryddhyllan den här veckan). På Stortoget stötte herr Onkström emellertid på patrull då han som sagt ångade på med en kanonkulas hastighet tvärs över torget och slirade till i en hög av fru Mortbergs maxi-ostbågar. Permobilen sladdade till och for som en projektil in genom skyltfönstret till Åhlanders Fisk. Där blev Herr Onkström liggande bland kolja och halvsnorrad braxstrudling till extrapris medan tyskarna storögt stod och glodde.

Herr Onkström tappade minnet och blev forslad till den pensionerade sjuksköterskan Hillevi Straandh som plåstrade om honom och sprejade lite au de cologne på hans ulsterrock som luktade starkt av havets delikatesser. Det var ungefär här som det åter ringde på dörrenhos fru S. Det visade sig vara Herr O:s svägerska som hängt med näsan i köksfläkten och till slut lyckats kasta ett saltkar ut genom fönstret rakt på förbipasserande pensionerade doktor Helmer Ottander som sprang in till hennes räddning. Näsan hade dock blivit en smula uttänjd och det var då Helmer kom att tänka på Hillevi, som jobbat under hans regi på det glada sextiotalet. Så stod de där alla fyra i Hillevis vardagsrum och tittade på varandra med hakorna en bra bit nedanför genomsnittet tills svägerskan hittade den tappade fattningen och började banka på Herr Onkström och förebrå honom för att han inte körde med dubbat såhär under vintermånaderna. Herr Onkström medgav gärna, såhär i efterhand, att det var dumt men att inget gick att göra åt saken nu och att hon faktiskt passade i att ha en så stor näsa, det matchade liksom hennes stora fötter. Så gick tugget vidare tills alla skiljdes åt under vänskapliga former.

Korta armar blir längre

Forskare Eva-Tuva Skjiöld höll idag en spännande föreläsning på stadens universitet. Det har nämligen visat sig att de mänskliga armarna är något otillräckliga, till exempel när storfiskare ska tala om hur stora fiskar de sett. Eva-Tuva håller dock i detta nu på att söka patent på ett par groteska spindelarmar som kommer hjälpa till vid sådana situationer. Bolinders snickerifabrik är tillverkare och produkten kommer år 2010.

En helt ordinär dag

När fru Holmén tidigare idag var på Coop och inhandlade veckans varor blev hon fruktansvärt förfärad över en händelse som inträffade. Hon spatserade i lugnan ro nerför gångarna i affären, med sin kundvagn framför sig och inköpslistan i ett stadigt grepp i vänster hand. När hon kommer till frysdiskarna och ska se efter hur många påsar fryst broccoli hon behöver inser hon till sin förskräckelse att listan är borta. Den ligger varken i fickan, vagnen eller handväskan. Medan stressen och paniken sakta börjar stiga, och klimatet innanför chiffongblusen blir smått tropiskt, försöker hon minnas alla ställen i butiken hon varit på. Hon kan bara inte handla klart utan sin lista. Broccoli, kapris, rödbetor och brysselkål börjar snurra runt i huvudet.

Just då stegar herr Hjortheden fram till grönsaksdisken och ser på andra sidan disken en yngling i full färd med att snatta ner krysantemum i kruka, ner innanför byxorna. Herr Hjortheden svingar vant en purjolök för att knocka ynglingen men missbedömmer (efter en ögonoperation nyligen) positionen något. Fru Holmén som står och hyperventilerar borta vid Fryst & Packat hinner knappt reagera innan purjolöken susar ner i hennes strupe och kilar sig fast. Med en duns faller hon till golvet.

Herr Hjortheden fryser till av fasa, vad har han gjort? Är det inte fru Holmén som precis dunsade ner i golvet? Innan han hinner tänka skriker han åt första människa han ser att ringa efter en ambulans och är i tre stora bentag framme vid den till synes livlösa kvinnokroppen.

Samtidigt, tre gångar därifrån, i full färd med att diskutera med sin make hurvida de ska köpa Keso med feta och oliv-smak eller naturell, hör fru Mortberg ett obehagligt klagotjut. Hon tittar på sin make som bara rycker på axlarna. Måste han alltid vara så karaktärslös. Tänk om han någon gång kunde visa några känslor. Inte ens när de rumlar runt i sänghalmen visar han något minsta tecken på att han känner något. Han bara guppar upp och ner, gör ifrån sig en liten välbelåten suck efter en stund, rullar runt på sidan och tar fram senaste numret av Medicinsk vetenskap.

Fortsättning följer…