“Boysenbär boysenbär boysenbär-boysenbär-boysenbär” gick professor Hilding Herlitsch och mumlade för sig själv längs Äckelbergsgatan. Klockan tio imorse hade han suttit och skrivit på ännu en doktorsavhandling om partialbråksuppdelning då hans älskarinna fru Mortberg hade slagit upp dörren och störtat in i hans arbetsrum med en kraft som fick dörren att lossna från gångjärnen.
– Idag är det konungens namnsdag, förkunnade hon barskt med ena foten uppe på skrivbordsskivan och ena handen instucken i sitt sidfläsk.
– Är det inte Tadeus och Helmer vi firar idag, frågade professor Herlitsch som var en man med koll på bemärkelsedagar. Det hade nämligen förhappat sig som så att han gjort lumpen med två tvillingar som hetat just Tadeus och Helmer Blasthake och det hade alltid varit stort tårtkalas just den 12 februari.
– Ja det må så vara, men tårta ska vi ha! sade fru Mortberg med schvung i rösten och tittade ut genom fönstret. Sedan vände hon hastigt ansiktet mot sin älskare och skrek “BOYSENBÄÄÄR” så att han nästan trillade av stolen galen av åtrå.
– Ligg nu inte där, din fåntratt, fortsatte fru Mortberg och stack en femtiolapp i hans hand som fortfarande höll krampaktigt om pennan uppe på skrivbordsskivan.
Så nu gick professor Hildning Äckelbergsgatan fram och spelade upp en calypsoversion av “Ta en kaka till kaffet” i huvudet.
Han stegade in i den lokala matbutiken och höll på att krocka med fru Nilshammar som köpt paprika på extrapris och hastade hemåt. Saken var den att boysenbären var slut, och när detta faktum stod för professorns sinne slog något slint. Kanske vard et för att han i sällskap med fru Mortberg kände sig som en riktig vildman, ung och viril på nytt; som under dagarna på högskolan.
Securitasvakter tillkallades och Herlitsch ledsagades ut ur affären och ner till alkisbänken i parken. Där fann han ett paket prinskorv, just på platsen där fyllot Viklander alltid satt innan han blev häktad i sin närvaro.
Han visste hur mycket fru Mortberg tyckte om prinskorv, hur hon älskade när han satte korvarna mellan sina tår och lät henne knapra upp dem en efter en, så han lommade hem och har enligt vad ryktena säger inte lämnat sängkammaren på hela dagen.
Tag: fru Mortberg
En helt ordinär dag
När fru Holmén tidigare idag var på Coop och inhandlade veckans varor blev hon fruktansvärt förfärad över en händelse som inträffade. Hon spatserade i lugnan ro nerför gångarna i affären, med sin kundvagn framför sig och inköpslistan i ett stadigt grepp i vänster hand. När hon kommer till frysdiskarna och ska se efter hur många påsar fryst broccoli hon behöver inser hon till sin förskräckelse att listan är borta. Den ligger varken i fickan, vagnen eller handväskan. Medan stressen och paniken sakta börjar stiga, och klimatet innanför chiffongblusen blir smått tropiskt, försöker hon minnas alla ställen i butiken hon varit på. Hon kan bara inte handla klart utan sin lista. Broccoli, kapris, rödbetor och brysselkål börjar snurra runt i huvudet.
Just då stegar herr Hjortheden fram till grönsaksdisken och ser på andra sidan disken en yngling i full färd med att snatta ner krysantemum i kruka, ner innanför byxorna. Herr Hjortheden svingar vant en purjolök för att knocka ynglingen men missbedömmer (efter en ögonoperation nyligen) positionen något. Fru Holmén som står och hyperventilerar borta vid Fryst & Packat hinner knappt reagera innan purjolöken susar ner i hennes strupe och kilar sig fast. Med en duns faller hon till golvet.
Herr Hjortheden fryser till av fasa, vad har han gjort? Är det inte fru Holmén som precis dunsade ner i golvet? Innan han hinner tänka skriker han åt första människa han ser att ringa efter en ambulans och är i tre stora bentag framme vid den till synes livlösa kvinnokroppen.
Samtidigt, tre gångar därifrån, i full färd med att diskutera med sin make hurvida de ska köpa Keso med feta och oliv-smak eller naturell, hör fru Mortberg ett obehagligt klagotjut. Hon tittar på sin make som bara rycker på axlarna. Måste han alltid vara så karaktärslös. Tänk om han någon gång kunde visa några känslor. Inte ens när de rumlar runt i sänghalmen visar han något minsta tecken på att han känner något. Han bara guppar upp och ner, gör ifrån sig en liten välbelåten suck efter en stund, rullar runt på sidan och tar fram senaste numret av Medicinsk vetenskap.
Fortsättning följer…