Category: Vardagsgrått

Snorigt värre

När Hilding Herlitsch idag skred tvärs över Anala Torget (i diagonal riktning) var det med en mycket smutsig nos. Den var svart, liksom sotig, och postmästare Mortitus Carlëën stegade fram för att fråga hur det stod till med honom.

Hilding ville inte kännas vid att han skulle vara smutsig på något vis,hemmets härd var mycket väl städad avhans älskarinna, fru Mortberg, något annat kunde man inte tycka. Det var då han tog upp dagens Gratis-Tidningen, stadens gratistidning, och snöt sig i denna. Det hade helt förhappandes slumpat sig som så att han på bussen förväxlat sin näsduk med GT. Ungefär som förra vintern då Stadstrafiken fått ta bort alla gardiner på sina fordon, för att någon lymmel (säkerligen en ung spoling) hade sprutat snor i dessa. Ganska snabbt märkte dock Hilding att han numera saknade sin näsduk, och när en kollega hittade den mellan två (kladdiga) sidor i en doktorsavhandling stod det klart att Hilding var den skyldige till buss-snorandet. Skamset gick han till Stadstrafikens huvudkontor och erkände hela fadäsen, och föreslog dessutom de gardiner av galon som vi idag kan se på våra bussar och tåg.

Louloo Fredriksson svårt brännskadad

När Louloo Fredriksson vaknade blev hon alldeles förskräckt över att sovrummet badade i blått ljus. Hon kastade sig upp ur sängen och slog hela ansiktet i solarie-locket och sjönk åter ner i liggande ställning.
— Phu, det var bara solariet, pustade hon ut och somnade in igen.
När hon vaknade igen var det av ett konstigt poppande från bikinitrosan. Hon slog åter huvudet i solariet.
Det var hennes 43-årige kusin Rheimert Fredriksson som lagt popcorn-majs i hennes bikini-underdel och hon förbannade stilla den dag han föddes medan hon schasade bort majskornen.
Hon hade tappat lusten för allt vad solbad hette och gick ut på altanen och satte sig. Det var först när brevmästare Hjortkula cyklade förbi som hon insåg att hon fortfarande bara var iklädd bikiniunderdelen, och att det dessutom var november månad och inte juni, så hon sprang in igen och kurade ihop sig i solariet.
Det var nu som hela solariet föll isär, och som en säl i ett våffeljärn låg den svettiga kvinnan och sprattlade med armar och ben medan solariet fräste i hennes hy och när hon åtta timmar senare lyckades välta bort solarieöverdelen var hon kraftigt brännskadad. Hon vacklade ut i köket och började fukta disktrasor som hon täckte kroppen med.
“Jag måste till sjukhus!” utbrast hon. Tre minuter senare stod hon borta vid busshållplatsen, och en kvart senare satt hon på bussen. Busschauffören, fd småskolelärare Frasse Nilsdotter, skakade på huvudet och sa att för den här resan stod minsann han för fiolerna. HOn gick och satte sig. Det var då hon insåg att hon fortfarande inte hade annat än bikiniunderdelen på sig, förutom Wettex-trasor då. Hon rafsade hastigt åt sig några Metro att skyla sig med. När bussen väl saktade in vid hållplats Sjukhuset hastade hon över cementplattorna och in genom snurrdörren där minst tre Metro fastnade och försvann i blåsten. Sedan är minnet suddigt, hon minns svagt, såhär i efterhand, att det hade legat en tvål av fabrikat Lux där på golvet, antagligen hade städerskan tappat den där. Hur som helst böjde sig Louloo ner för att plocka upp den, för där skulle den ju inte ligga och skräpa. Sedan blev allt väldigt svart. Hon vaknade upp i en sjukhussäng tre veckor senare, fortfarande med bitar av Wettex-trasa inbränt i huden och en oförskämd smärta i baken.

Fru Holméns älskare

– Åh Hilding!, sa fru Gunnarsson full av åtrå och lutade sitt huvud mot hans bröst.
– Sindy, du vet att jag gör allt för dig.

Det var ungefär då som strömmen bröts och fru Holmén skrek ut ett tjut som skvätte Aladdin-blandat saliv över hela sjukhusbädden. I själva verket hade hon blivit frisk för längesedan, hon hade till och med varit ute och rört sig på stan, men hon smög sig tillbaks till sjukhuset och letade upp tomma rum där hon sedan gosade ner sig i sängen och tittade på lokal-tv:s mer realistiska såpopera tills den som var inkvarterad i rummet kom tillbaks.  Hon vände sig mot dörren och såg dr Hjulström stå lutad mot dörren i en kaxig pose med fjärrkontrollen i ena näven.

– Vafalls?!, fräste fru Holmén.
– Du har gjort ditt här nu, madame!, han sköt fram hakan som för att pastischera sin gamle fysiklärare.
– Ni kan inte göra såhär mot en sjuk människa!, hon såg tjurigt butter ut.
– De med din sjukdom brukar rullas in i cocos och säljas som dessert på Grand, sa dr Hjulström och tyckte att han hade fått in en riktig fullträff.
Hon öppnade munnen, men visste inte vad hon skulle svara. Han tog tillfället i akt:
– Edina Sigvardia Holmén, eller kanske Hjortstock, låt mig presentera… (här la han in en konstpaus)… Rosso de Porti.
Doktorn tryckte på sin mobiltelefon och spelade upp en dålig inspelning av Oprahs signaturmelodi och applåderade sedan för allt han var värd medan en kraftigt byggd italienare steg in i sjukhusrummet. Han var barbröstad och klädd i en öppen väst samt gråflammiga mjukisbyxor.
Fru Holmén stirrade på mannen.
Mannen tuggade på en frukt han stulit nere i cafeterian.
Fru Holmén stirrade frågande på dr Hjulström.
Dr Hjulström tittade triumforiskt tillbaks på henne och presenterade åter mannen, denna gång med en svepande handrörelse:
– Låt mig presentera Rosso de Porti, Italiensk mästare i pastrami ’72.
En blodåder började pulsera ilsket i fru Holméns panna. Hon klev upp ur sängen, steg sedan bort till den fetlagde mannen, kysste honom på kinden och kutade sedan ut ur sjukhusrummet med den landstingsmärkta särken fladdrande runt kroppen. Hon sprang genom korridorerna och stannade inte förrän hon kommit hem. Hem till hemmets lugna vrå. Hem, och bort från minnena som så ilsket hälsade på.

Slut på boysenbär!

“Boysenbär boysenbär boysenbär-boysenbär-boysenbär” gick professor Hilding Herlitsch och mumlade för sig själv längs Äckelbergsgatan. Klockan tio imorse hade han suttit och skrivit på ännu en doktorsavhandling om partialbråksuppdelning då hans älskarinna fru Mortberg hade slagit upp dörren och störtat in i hans arbetsrum med en kraft som fick dörren att lossna från gångjärnen.
– Idag är det konungens namnsdag, förkunnade hon barskt med ena foten uppe på skrivbordsskivan och ena handen instucken i sitt sidfläsk.
– Är det inte Tadeus och Helmer vi firar idag, frågade professor Herlitsch som var en man med koll på bemärkelsedagar. Det hade nämligen förhappat sig som så att han gjort lumpen med två tvillingar som hetat just Tadeus och Helmer Blasthake och det hade alltid varit stort tårtkalas just den 12 februari.
– Ja det må så vara, men tårta ska vi ha! sade fru Mortberg med schvung i rösten och tittade ut genom fönstret. Sedan vände hon hastigt ansiktet mot sin älskare och skrek “BOYSENBÄÄÄR” så att han nästan trillade av stolen galen av åtrå.
– Ligg nu inte där, din fåntratt, fortsatte fru Mortberg och stack en femtiolapp i hans hand som fortfarande höll krampaktigt om pennan uppe på skrivbordsskivan.
Så nu gick professor Hildning Äckelbergsgatan fram och spelade upp en calypsoversion av “Ta en kaka till kaffet” i huvudet.
Han stegade in i den lokala matbutiken och höll på att krocka med fru Nilshammar som köpt paprika på extrapris och hastade hemåt. Saken var den att boysenbären var slut, och när detta faktum stod för professorns sinne slog något slint. Kanske vard et för att han i sällskap med fru Mortberg kände sig som en riktig vildman, ung och viril på nytt; som under dagarna på högskolan.
Securitasvakter tillkallades och Herlitsch ledsagades ut ur affären och ner till alkisbänken i parken. Där fann han ett paket prinskorv, just på platsen där fyllot Viklander alltid satt innan han blev häktad i sin närvaro.
Han visste hur mycket fru Mortberg tyckte om prinskorv, hur hon älskade när han satte korvarna mellan sina tår och lät henne knapra upp dem en efter en, så han lommade hem och har enligt vad ryktena säger inte lämnat sängkammaren på hela dagen.

Skit i samlingen

Herr Ålberg är ju känd här i byn sedan länge för att ha samlat allt skit under naglarna och lagt i en burk i en herrans massa år. Igår skulle han skänka sin samling till hembygdsmuséet under en liten cermoni i Albanska parken. Överhembygdsgårdinnan Justitia Öfverbatt och Herr Å stid uppe på en provicorisk scen som plötsligt brast under dem och det gick så illa att glasburken med samlingen gick sönder och blandades med skit från marken. Samlingen är nu förstörd och det rapporteras att man kommer ha en stol där trötta besökare kan vila sig på platsen där Herr Ålbergs lilla podium skulle ha stått.

Herr Mortbergs oro

Natten till fredag sågs herr Mortberg stega fram och tillbaks i lägenheten. Man kan tänka sig att han är orolig för hur Linda Lampenius ska prestera i kvällens Let’s Dance i televisionen. Det har sagts att tösen har mått lite risigt nu i veckan, och herr Mortberg har satt en stor del av hans och hustruns kapital på att “den finska vindbrisen” tar hem klabbet. Hustrun vet inte om något och sägs sova väldigt gott, hos sin älskare på Äckelbergsgatan. Hon uppges vara väldigt sugen på att vila ögonen på de stiliga herrarna som leder På spåret på fredagsaftonen.

Fru H skadad i huvudet

Herr Hortlund sågs idag parkera en vinröd golf bakom Sparbanken för att sedan småspringa in i Bowlingarenan. Han sågs sedan bära ut en medvetslös fru Hortlund och rivstarta och köra de hundra meter det är till Vårdcentralen. Han parkerade bilen omsorgsfullt och bar in sin bleka hustru till Doktor Hjulbergh som snabbt konstaterade att fru Hortlund hade fått ett bowlingklot i huvudet. Hon skickades raskt vidare till regionalsjukhuset där hon nu vilar i en groteskt tråkig sal, närmare bestämt rummet bredvid fru Holmén.

En helt ordinär dag, del II

Den mulna himlen sänder ett dämpat ljus in i det sterila sjukhusrummet. För tillfället är det endast respiratorn och en stark önskan om att få måla om uthuset som håller fru Holmén vid liv. Hennes satta kropp är täckt av ett vitt lakan, en komposition som får doktor Hjulström att tänka på strandade blåvalar. Ur hennes mun sticker en gigantisk purjolök. Doktor Hjulström funderar på om genmodifiering av mat är moraliskt rätt eller fel. Längre än så hinner han inte tänka innan kontorska Jensdotter struttar in i salen iklädd en tight vårdress från Modehuset Palattso och ett par svarta stövletter i skinn.
– Ni ska inte vara här, får doktorn fram.
– Låt mig vara, jag hör till familjen, väser kontorskan.
– Till familjen?, säger doktorn och tittar frågande på den unga damen.
– Till familjen!, deklarerar hon obstinat. Fru Holmén råkar vara min mamma!
Doktorn drar efter andan.

—

Justus Viklander sitter på den blåa parkbänken idag, när han för tjugo minuter sedan vaknade upp för dagen märkte han att den gröna bänken redan var nerkissad så det fick bli den blåa idag. Raskt tömmer han dagens tredje powershot i form av Kronbloms blandning, det starkaste alkoholhaltiga som hittills skapats på denna planet.
Hade det varit sommar så hade fåglarna kvittrat, men nu är allt han hör det irriterande pipet i sitt eget huvud. Han kommer aldrig glömma dagen då hans liv fick en plötslig vändning. Från hyllad chaufför av korvbilen hade han blivit fyllo över en natt då han kört på gamla änkefru Mortander, veganismens främste taleskvinna i kommunen. Alla hade tyckt att det var ironiskt att just hon hade blivit dödad av korvbilen, och Justus var tvungen att sluta. Det fanns helt enkelt ingen annan lösning, korvbilens anseende var helt klart naggat i kanten. Han skulle inte längre få susa in i lunchrummet, kasta sin gubbkeps så att den landade på rockhängaren och sträcka fram en liten nyplockad blomma till unga fröken Hjortstock. Unga vackra fröken Hjortstock. När hon några månader senare gifte sig med mattförsäljare (utsedd till Årets Mattförsäljare tre år i rad) Kalifatides Holmén, och blev fru Holmén, då visste hans sorg inga gränser.
Han hade sedan dess suttit här i parken, alternativt utanför Sparbanken, ibland spelandes på en gitarr som saknade tre strängar, och tjänade växelpengar att köpa Eldorados nudlar för.
Han hade ingen aning om att väldiga intriger snart skulle förhindra honom från att spela en egen tonsätning av Frödings dikt “Gråbergets sång” nästa morgon.

Poisitivt

Unga Juliania Corrsporre i samtal med unga fru de Coq-Johansson på 3:an in mot stan idag.

– Nåja, det är kanske inte min mat som luktar

  – Om jag har tur är familjen Hortlund inbjudna på middag!

– Det hade varit gemytligt och ett synnerligen välbehövligt inslag i er frostiga relation!

 – Då skulle jag bjudit fru hortlund på en gnutta vin, där behövs det endast en gnutta för att få igång maskineriet. Och herr Hortlund skulle jag ha smörat för genom att fråga hur det går med järnvägsbyggeriet hemma i garaget på Ballabogatan 73.

– Ja, du kan sannerligen konsten att smickra in dig ^^

 – Haha ja jag är ju så underbar. Det är väl därför mina vänner hittar andra saker att göra när vi bestämt nåt.

– Just så! Tänk positivt!

Smutsig byk

Bagarhustru Malmström och fru Holmén utanför Hasses BBQ & Tattoo mitt i lunchrusningen.

– Ja, gasta tag i herr Hortlund om hans fru tillåter så ^^ Men det sägs att hon ska ha en härligt förspelsaktig dination med Eduardo (han på posten) på Gran i afton, så det kan nog vara lugnt! ^^

 – Ja då kan jag passa på att bjuda hem herr Hortlund då. Kanske jag kan passa på att få kläderna tvättade och lakanen manglade!

– Och blusarna stärkta.

 – Precis! Och trosorna strukna.

– Vet du om han målar garage och tvättstugor? Billigt menar jag…

 – Om man betalar i rätt valuta så…

– Du menar sex? Ska han ha knulla för besväret? (upprörd)

 – Nejnejnej, han vill ha betalt i francs.

– Francs, det finns väl inte längre?!

– Det gör inte sex heller för vissa, kan jag avslöja… (ton av bitterhet)