– Åh Hilding!, sa fru Gunnarsson full av åtrå och lutade sitt huvud mot hans bröst.
– Sindy, du vet att jag gör allt för dig.
Det var ungefär då som strömmen bröts och fru Holmén skrek ut ett tjut som skvätte Aladdin-blandat saliv över hela sjukhusbädden. I själva verket hade hon blivit frisk för längesedan, hon hade till och med varit ute och rört sig på stan, men hon smög sig tillbaks till sjukhuset och letade upp tomma rum där hon sedan gosade ner sig i sängen och tittade på lokal-tv:s mer realistiska såpopera tills den som var inkvarterad i rummet kom tillbaks. Hon vände sig mot dörren och såg dr Hjulström stå lutad mot dörren i en kaxig pose med fjärrkontrollen i ena näven.
– Vafalls?!, fräste fru Holmén.
– Du har gjort ditt här nu, madame!, han sköt fram hakan som för att pastischera sin gamle fysiklärare.
– Ni kan inte göra såhär mot en sjuk människa!, hon såg tjurigt butter ut.
– De med din sjukdom brukar rullas in i cocos och säljas som dessert på Grand, sa dr Hjulström och tyckte att han hade fått in en riktig fullträff.
Hon öppnade munnen, men visste inte vad hon skulle svara. Han tog tillfället i akt:
– Edina Sigvardia Holmén, eller kanske Hjortstock, låt mig presentera… (här la han in en konstpaus)… Rosso de Porti.
Doktorn tryckte på sin mobiltelefon och spelade upp en dålig inspelning av Oprahs signaturmelodi och applåderade sedan för allt han var värd medan en kraftigt byggd italienare steg in i sjukhusrummet. Han var barbröstad och klädd i en öppen väst samt gråflammiga mjukisbyxor.
Fru Holmén stirrade på mannen.
Mannen tuggade på en frukt han stulit nere i cafeterian.
Fru Holmén stirrade frågande på dr Hjulström.
Dr Hjulström tittade triumforiskt tillbaks på henne och presenterade åter mannen, denna gång med en svepande handrörelse:
– Låt mig presentera Rosso de Porti, Italiensk mästare i pastrami ’72.
En blodåder började pulsera ilsket i fru Holméns panna. Hon klev upp ur sängen, steg sedan bort till den fetlagde mannen, kysste honom på kinden och kutade sedan ut ur sjukhusrummet med den landstingsmärkta särken fladdrande runt kroppen. Hon sprang genom korridorerna och stannade inte förrän hon kommit hem. Hem till hemmets lugna vrå. Hem, och bort från minnena som så ilsket hälsade på.