Category: Cliffhanger: En helt ordinär dag

En ordinär dag, del IV

Hon vaknade av ett frenetiskt bankande.
Fru Holmén reste sig upp från toalettstolen och spolade ner dagens skörd med ett belåtet leende. Så rullade hon ihop det som återstod av Svensk Damtidning sedan toalettpappret tagit slut.
Det fortsatte banka på dörren. Hon sprayade lite dofta-gott och gjorde upp en aristokratisk min, öppnade dörren och tog ett långt kliv ut i verkligheten.

– Hur i hela friden är du funtad, ditt jävla skatbo?!, skrek Motritus Carlëen och hoppade upp och ner samtidigt. Du har ju förihelvete varit där inne sedan i går eftermiddag!

Fru Holmén krökte något på läppen. Det stämde mycket riktigt att hon somnat där inne, det räfflade avtrycket från elementet i hennes panna talade sitt tydliga språk. Hon föste honom åt sidan och stegade vidare.

Sanning att säga visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Det förflutna spökade för henne var hon än befann sig. Hennes lösning hade varit att fly, i två dagar hade hon nu varit på flykt. Första natten hade hon somnat inne på Pizzeria Garananiniti, och efter den historia av härskarteknik hon hade praktiserat där hade inte pizzabagaren vågat väcka henne när han låste för kvällen. Hon hade vaknat med salivsträngar på kinderna först vid 10 av att städerskan låste dörren och gick hem. Och den här natten hade hon alltså tillbringat på den allmänna unisextoaletten vid korsningen Korvgatan/Bävergränd. Hon luktade surt. Klockan var bara åtta, inte många skulle lägga märke till henne om hon åt frukost ur Storkioskens papperskorg. Pulvermos var ändå godare dagen efter. Hon schasade iväg fiskmåsar och talltrastar, lyfte på locket och drog efter andan. En flaska rhode island-dressing. Vem? Hon tittade sig runt omkring, en flock med duvor lyfte när Ålkyrkan slog åtta prick.

Plötsligt fick hon bråttom. Hon stängde papperskorgen och småsprang Helmers gata ner. Nummer 19. Det var bråttom!

Fortsättning följer…

Ett besök i det förflutna

Fru Holmén kände sig som ung på nytt när hon åter rattade den röda lilla sport-cabroileten som slickat mot den smala bergsvägen som slingrade sig mellan gröna träd och stenbumlingar med konstiga inskriptioner. Näsborrarna vidgades. Mat? Såhär dags? Hon tittade över de färgglada solglasögonen och de ilsket röda läpparna formade en förvånad min när vägen plöstligt blockerades av en otroligt svartmuskig man iklädd enadst ett par tighta finska porrisar och rhode island-dressing, från topp till tå.

Ett gapskratt hördes när fru Holméns psykolog stängde av svarven och satte sig nätt på sin stol igen.
– Och det var alltså sen den söta lilla fröken Hjortstock skapades?, han fick nått djuriskt i blicken.
– Ja, det är korrekt, nickade fru Holmén och vickade lite på gummistövlarna.Varför har du en sån här stol?, frågade hon.
– Ja, du vet väl att Mortenssen hade en gynekologmottagning här innan, jag behöll inventarierna. Lite exotiskt sådär. Min grej; som skiljer mig från hon galna kyckling-tantens mottagning… hon har flatlöss, du vet det va?…
Fru Holmén log ett stramt leende som pressade hakorna mot den svällande barmen.
– Får jag bjuda på lunch? frågade han och såg på henne med stirrande ögon.
– Lunch?, undrade fru Holmén torrt.
– Ja, då säger vi det, här får du!, Lineus Paddlock slängde över en burk “ravioli i gegg” och hon fångade den med precisionen hos en erfaren baseball-spelare.
– Det var gamle Mortenssens… han lämnade så mycket skit efter sig…

Fru Holméns älskare

– Åh Hilding!, sa fru Gunnarsson full av åtrå och lutade sitt huvud mot hans bröst.
– Sindy, du vet att jag gör allt för dig.

Det var ungefär då som strömmen bröts och fru Holmén skrek ut ett tjut som skvätte Aladdin-blandat saliv över hela sjukhusbädden. I själva verket hade hon blivit frisk för längesedan, hon hade till och med varit ute och rört sig på stan, men hon smög sig tillbaks till sjukhuset och letade upp tomma rum där hon sedan gosade ner sig i sängen och tittade på lokal-tv:s mer realistiska såpopera tills den som var inkvarterad i rummet kom tillbaks.  Hon vände sig mot dörren och såg dr Hjulström stå lutad mot dörren i en kaxig pose med fjärrkontrollen i ena näven.

– Vafalls?!, fräste fru Holmén.
– Du har gjort ditt här nu, madame!, han sköt fram hakan som för att pastischera sin gamle fysiklärare.
– Ni kan inte göra såhär mot en sjuk människa!, hon såg tjurigt butter ut.
– De med din sjukdom brukar rullas in i cocos och säljas som dessert på Grand, sa dr Hjulström och tyckte att han hade fått in en riktig fullträff.
Hon öppnade munnen, men visste inte vad hon skulle svara. Han tog tillfället i akt:
– Edina Sigvardia Holmén, eller kanske Hjortstock, låt mig presentera… (här la han in en konstpaus)… Rosso de Porti.
Doktorn tryckte på sin mobiltelefon och spelade upp en dålig inspelning av Oprahs signaturmelodi och applåderade sedan för allt han var värd medan en kraftigt byggd italienare steg in i sjukhusrummet. Han var barbröstad och klädd i en öppen väst samt gråflammiga mjukisbyxor.
Fru Holmén stirrade på mannen.
Mannen tuggade på en frukt han stulit nere i cafeterian.
Fru Holmén stirrade frågande på dr Hjulström.
Dr Hjulström tittade triumforiskt tillbaks på henne och presenterade åter mannen, denna gång med en svepande handrörelse:
– Låt mig presentera Rosso de Porti, Italiensk mästare i pastrami ’72.
En blodåder började pulsera ilsket i fru Holméns panna. Hon klev upp ur sängen, steg sedan bort till den fetlagde mannen, kysste honom på kinden och kutade sedan ut ur sjukhusrummet med den landstingsmärkta särken fladdrande runt kroppen. Hon sprang genom korridorerna och stannade inte förrän hon kommit hem. Hem till hemmets lugna vrå. Hem, och bort från minnena som så ilsket hälsade på.

Slut på boysenbär!

“Boysenbär boysenbär boysenbär-boysenbär-boysenbär” gick professor Hilding Herlitsch och mumlade för sig själv längs Äckelbergsgatan. Klockan tio imorse hade han suttit och skrivit på ännu en doktorsavhandling om partialbråksuppdelning då hans älskarinna fru Mortberg hade slagit upp dörren och störtat in i hans arbetsrum med en kraft som fick dörren att lossna från gångjärnen.
– Idag är det konungens namnsdag, förkunnade hon barskt med ena foten uppe på skrivbordsskivan och ena handen instucken i sitt sidfläsk.
– Är det inte Tadeus och Helmer vi firar idag, frågade professor Herlitsch som var en man med koll på bemärkelsedagar. Det hade nämligen förhappat sig som så att han gjort lumpen med två tvillingar som hetat just Tadeus och Helmer Blasthake och det hade alltid varit stort tårtkalas just den 12 februari.
– Ja det må så vara, men tårta ska vi ha! sade fru Mortberg med schvung i rösten och tittade ut genom fönstret. Sedan vände hon hastigt ansiktet mot sin älskare och skrek “BOYSENBÄÄÄR” så att han nästan trillade av stolen galen av åtrå.
– Ligg nu inte där, din fåntratt, fortsatte fru Mortberg och stack en femtiolapp i hans hand som fortfarande höll krampaktigt om pennan uppe på skrivbordsskivan.
Så nu gick professor Hildning Äckelbergsgatan fram och spelade upp en calypsoversion av “Ta en kaka till kaffet” i huvudet.
Han stegade in i den lokala matbutiken och höll på att krocka med fru Nilshammar som köpt paprika på extrapris och hastade hemåt. Saken var den att boysenbären var slut, och när detta faktum stod för professorns sinne slog något slint. Kanske vard et för att han i sällskap med fru Mortberg kände sig som en riktig vildman, ung och viril på nytt; som under dagarna på högskolan.
Securitasvakter tillkallades och Herlitsch ledsagades ut ur affären och ner till alkisbänken i parken. Där fann han ett paket prinskorv, just på platsen där fyllot Viklander alltid satt innan han blev häktad i sin närvaro.
Han visste hur mycket fru Mortberg tyckte om prinskorv, hur hon älskade när han satte korvarna mellan sina tår och lät henne knapra upp dem en efter en, så han lommade hem och har enligt vad ryktena säger inte lämnat sängkammaren på hela dagen.

En helt ordinär dag, mitt i smeten

Efter många om och men inser doktor Hjulström att kontorska Jensdotter faktiskt talar sanning; hon är verkligen fru Holméns dotter. Ingen verkar ha vetat om detta, men å andra sidan spenderade fru Holmén tre år i Italien i slutet av 80-talet. Vad hon möjligtvis kan vilja ha att göra med sin mor nu, är ju en fråga i sig. Det luktar trubbel i kalsongen, som gamle Mortenssen alltid brukade säga.
Doktor Hjulström blir plötsligt kallad till tredje våningen, omgående, men han tänker inte lämna detta oklart. Detta ska genast tas i tu med så fort han får en minut över.

Fröken Hjortstock ligger på en strand i italien, på handduken bredvid ligger en lång, smal, hårig man i så kallade finska porrisar (väldigt små, tajta badbyxor), han ler när hon tittar på honom. Plötsligt börjar allt bli suddigt, hon gnuggar ögonen, kanske är det lite sand som har tagit sig dit, men det hjälper inte. Hon blundar en sekund för att sen öppna ögonen och ser ett helt annat par ögonen titta på henne. Dessa ögon tillhör en ung kvinna. Inte är hon kvar på stranden heller, hon ligger i ett litet rum som luktar unket, med grådaskiga väggar och kräksfärgade gardiner.
“Ååh! Mamma!”, utropar den unga kvinnan och fröken Hjortstock känner sig måttligt förvirrad. “Vad säger du flicksnärta, kalla mig mamma, nej vet du vad! Jag är en kvinna i mina bästa år!”

En helt ordinär dag, del III

Syster Havanna Olshammar såg sig om en extra gång innan hon lämnade lägenheten på Tuvgatan. Dagen innan hade kyrkan omgivits av ett myller av poliskommissarier och uppbåd pressfolk då man hade hittat ett avklippt finger uppspikat på kyrkporten. I sanningens namn var Havanna skakad, även om det senare visat sig att det bara var en grillkorv och inte alls ett mänskligt finger. Men hon var rädd. Hon hade märkt fientligheten i stan på sistone. Borta var det glada sjuttiotalet och alla nakna människor och folkabussar i parken. De hade försvunnit mystiskt och endast lämnat ölburkar och sönderstuckna kondomer efter sig. Portot hade höjts också, vilket stack extra hårt i Havannas själ eftersom hon sedan en tid tillbaka brevväxlat med honom. Ja, inte Gud, men i Havannas sinne var de inte långt ifrån varann. Men nu hade det gått flera månader sedan han svarat, hon kände på sig att något var mycket fel. Och då visste hon inte ens att hon nästa dag med posten skulle ha mottagit ett avskedsbrev inkletat med rhode iceland-dressing.

—

Postmästare Mortitus Carlëën skämdes. Han hade kommit till jobbet extra tidigt idag. Det var i alla fall vad personalen skulle tro. Sanningen var dock att han hade varit kvar på jobbet ända sedan igår, då han efter lunch somnat vid frankeringsapparaten. När han vaknade tidigt imorse var hela hans ansikte förfrankerat till ett värde som skulle kunna sända honom flera varv runt länet i postverkets bil. Det var dock inte därför han skämdes. Han hade gått upp, blaskat ansiktet en smula, och sedan gått ut i brevsorteringscentralen. Han kände en stark doft av rhode iceland. Undrar om det var någon som visste att han hade namnsdag idag och hade överraskat med en laddning dressing. Hans fladdrande näsvingar förde honom till postsäcken och till ett brev adresserat fröken Olshammar. Adressen var dock inget som noterades av herr postmästaren som genast slet upp kuvertet och slickade dess inre rent till sista slicken. Då han var klar och tittade upp, alldles kladdig i sitt anlete stod en bister fröken Karlberg-Liisdotter och tittade på honom med uppspärrade ögon. Hon släppte sin handväska och galopperade ut från postkontoret. Hon skulle aldrig komma att återkomma, och skulle märkligt nog vara den som gick i bräschen för användandet av e-post i byn några årtionden senare.

—

Fröken Pålrud till fru Mortberg i förmiddags, utanför Sparbanken:

– Har du hört om fyllot Viklander?

– Hur menar du nu?

– Ja, han skulle precis börja plinka på ett jävla elpiano utanför Sparbanken tidigare idag då två poliser kom och tog honom. Häktade honom för brott mot tredje grundlagsbalken eller vad de nu sa.

– Hur menar du nu?

– Ja, så sa di, och sedan kastade de in honom i polisbilen och gasade iväg.

– Detta ständiga polisvåld! Jahajasägerdådet.

– Jajaja, det är ju som det är med den saken. Men vet du vad som är särdeles intressant?

– Nej, vad menar du nu? *lutar sig närmare*

*Tittar sig runt omkring och sänker rösten* – Jag pratade med poliskommissariens poliskommissariehustru, och hon sa att hennes make legat i sängen hela morronen.

– Men hur går det ihop, han är ju den enda polisen här i stan.

– Fråga mig inte, Ingrid, fråga mig inte! Jag undrar vem som skulle ha nått att vinna på att kidnappa Justus Viklander. Men inte nog med det, du förstår, fejkpoliserna… de lämnade kvar Justus elpiano…

– Ja?

– Jamen avbryt mig inte nu när det är så spännande! För… Inkilat mellan C och Ciss… satt en prinskorv, ja vänta bara ska du få höra… insmetad i rhode iceland-dressing. Vad ÄR det här för sjuka människor?

En helt ordinär dag, del II

Den mulna himlen sänder ett dämpat ljus in i det sterila sjukhusrummet. För tillfället är det endast respiratorn och en stark önskan om att få måla om uthuset som håller fru Holmén vid liv. Hennes satta kropp är täckt av ett vitt lakan, en komposition som får doktor Hjulström att tänka på strandade blåvalar. Ur hennes mun sticker en gigantisk purjolök. Doktor Hjulström funderar på om genmodifiering av mat är moraliskt rätt eller fel. Längre än så hinner han inte tänka innan kontorska Jensdotter struttar in i salen iklädd en tight vårdress från Modehuset Palattso och ett par svarta stövletter i skinn.
– Ni ska inte vara här, får doktorn fram.
– Låt mig vara, jag hör till familjen, väser kontorskan.
– Till familjen?, säger doktorn och tittar frågande på den unga damen.
– Till familjen!, deklarerar hon obstinat. Fru Holmén råkar vara min mamma!
Doktorn drar efter andan.

—

Justus Viklander sitter på den blåa parkbänken idag, när han för tjugo minuter sedan vaknade upp för dagen märkte han att den gröna bänken redan var nerkissad så det fick bli den blåa idag. Raskt tömmer han dagens tredje powershot i form av Kronbloms blandning, det starkaste alkoholhaltiga som hittills skapats på denna planet.
Hade det varit sommar så hade fåglarna kvittrat, men nu är allt han hör det irriterande pipet i sitt eget huvud. Han kommer aldrig glömma dagen då hans liv fick en plötslig vändning. Från hyllad chaufför av korvbilen hade han blivit fyllo över en natt då han kört på gamla änkefru Mortander, veganismens främste taleskvinna i kommunen. Alla hade tyckt att det var ironiskt att just hon hade blivit dödad av korvbilen, och Justus var tvungen att sluta. Det fanns helt enkelt ingen annan lösning, korvbilens anseende var helt klart naggat i kanten. Han skulle inte längre få susa in i lunchrummet, kasta sin gubbkeps så att den landade på rockhängaren och sträcka fram en liten nyplockad blomma till unga fröken Hjortstock. Unga vackra fröken Hjortstock. När hon några månader senare gifte sig med mattförsäljare (utsedd till Årets Mattförsäljare tre år i rad) Kalifatides Holmén, och blev fru Holmén, då visste hans sorg inga gränser.
Han hade sedan dess suttit här i parken, alternativt utanför Sparbanken, ibland spelandes på en gitarr som saknade tre strängar, och tjänade växelpengar att köpa Eldorados nudlar för.
Han hade ingen aning om att väldiga intriger snart skulle förhindra honom från att spela en egen tonsätning av Frödings dikt “Gråbergets sång” nästa morgon.

En helt ordinär dag

När fru Holmén tidigare idag var på Coop och inhandlade veckans varor blev hon fruktansvärt förfärad över en händelse som inträffade. Hon spatserade i lugnan ro nerför gångarna i affären, med sin kundvagn framför sig och inköpslistan i ett stadigt grepp i vänster hand. När hon kommer till frysdiskarna och ska se efter hur många påsar fryst broccoli hon behöver inser hon till sin förskräckelse att listan är borta. Den ligger varken i fickan, vagnen eller handväskan. Medan stressen och paniken sakta börjar stiga, och klimatet innanför chiffongblusen blir smått tropiskt, försöker hon minnas alla ställen i butiken hon varit på. Hon kan bara inte handla klart utan sin lista. Broccoli, kapris, rödbetor och brysselkål börjar snurra runt i huvudet.

Just då stegar herr Hjortheden fram till grönsaksdisken och ser på andra sidan disken en yngling i full färd med att snatta ner krysantemum i kruka, ner innanför byxorna. Herr Hjortheden svingar vant en purjolök för att knocka ynglingen men missbedömmer (efter en ögonoperation nyligen) positionen något. Fru Holmén som står och hyperventilerar borta vid Fryst & Packat hinner knappt reagera innan purjolöken susar ner i hennes strupe och kilar sig fast. Med en duns faller hon till golvet.

Herr Hjortheden fryser till av fasa, vad har han gjort? Är det inte fru Holmén som precis dunsade ner i golvet? Innan han hinner tänka skriker han åt första människa han ser att ringa efter en ambulans och är i tre stora bentag framme vid den till synes livlösa kvinnokroppen.

Samtidigt, tre gångar därifrån, i full färd med att diskutera med sin make hurvida de ska köpa Keso med feta och oliv-smak eller naturell, hör fru Mortberg ett obehagligt klagotjut. Hon tittar på sin make som bara rycker på axlarna. Måste han alltid vara så karaktärslös. Tänk om han någon gång kunde visa några känslor. Inte ens när de rumlar runt i sänghalmen visar han något minsta tecken på att han känner något. Han bara guppar upp och ner, gör ifrån sig en liten välbelåten suck efter en stund, rullar runt på sidan och tar fram senaste numret av Medicinsk vetenskap.

Fortsättning följer…