Syster Havanna Olshammar såg sig om en extra gång innan hon lämnade lägenheten på Tuvgatan. Dagen innan hade kyrkan omgivits av ett myller av poliskommissarier och uppbåd pressfolk då man hade hittat ett avklippt finger uppspikat på kyrkporten. I sanningens namn var Havanna skakad, även om det senare visat sig att det bara var en grillkorv och inte alls ett mänskligt finger. Men hon var rädd. Hon hade märkt fientligheten i stan på sistone. Borta var det glada sjuttiotalet och alla nakna människor och folkabussar i parken. De hade försvunnit mystiskt och endast lämnat ölburkar och sönderstuckna kondomer efter sig. Portot hade höjts också, vilket stack extra hårt i Havannas själ eftersom hon sedan en tid tillbaka brevväxlat med honom. Ja, inte Gud, men i Havannas sinne var de inte långt ifrån varann. Men nu hade det gått flera månader sedan han svarat, hon kände på sig att något var mycket fel. Och då visste hon inte ens att hon nästa dag med posten skulle ha mottagit ett avskedsbrev inkletat med rhode iceland-dressing.
—
Postmästare Mortitus Carlëën skämdes. Han hade kommit till jobbet extra tidigt idag. Det var i alla fall vad personalen skulle tro. Sanningen var dock att han hade varit kvar på jobbet ända sedan igår, då han efter lunch somnat vid frankeringsapparaten. När han vaknade tidigt imorse var hela hans ansikte förfrankerat till ett värde som skulle kunna sända honom flera varv runt länet i postverkets bil. Det var dock inte därför han skämdes. Han hade gått upp, blaskat ansiktet en smula, och sedan gått ut i brevsorteringscentralen. Han kände en stark doft av rhode iceland. Undrar om det var någon som visste att han hade namnsdag idag och hade överraskat med en laddning dressing. Hans fladdrande näsvingar förde honom till postsäcken och till ett brev adresserat fröken Olshammar. Adressen var dock inget som noterades av herr postmästaren som genast slet upp kuvertet och slickade dess inre rent till sista slicken. Då han var klar och tittade upp, alldles kladdig i sitt anlete stod en bister fröken Karlberg-Liisdotter och tittade på honom med uppspärrade ögon. Hon släppte sin handväska och galopperade ut från postkontoret. Hon skulle aldrig komma att återkomma, och skulle märkligt nog vara den som gick i bräschen för användandet av e-post i byn några årtionden senare.
—
Fröken Pålrud till fru Mortberg i förmiddags, utanför Sparbanken:
– Har du hört om fyllot Viklander?
– Hur menar du nu?
– Ja, han skulle precis börja plinka på ett jävla elpiano utanför Sparbanken tidigare idag då två poliser kom och tog honom. Häktade honom för brott mot tredje grundlagsbalken eller vad de nu sa.
– Hur menar du nu?
– Ja, så sa di, och sedan kastade de in honom i polisbilen och gasade iväg.
– Detta ständiga polisvåld! Jahajasägerdådet.
– Jajaja, det är ju som det är med den saken. Men vet du vad som är särdeles intressant?
– Nej, vad menar du nu? *lutar sig närmare*
*Tittar sig runt omkring och sänker rösten* – Jag pratade med poliskommissariens poliskommissariehustru, och hon sa att hennes make legat i sängen hela morronen.
– Men hur går det ihop, han är ju den enda polisen här i stan.
– Fråga mig inte, Ingrid, fråga mig inte! Jag undrar vem som skulle ha nått att vinna på att kidnappa Justus Viklander. Men inte nog med det, du förstår, fejkpoliserna… de lämnade kvar Justus elpiano…
– Ja?
– Jamen avbryt mig inte nu när det är så spännande! För… Inkilat mellan C och Ciss… satt en prinskorv, ja vänta bara ska du få höra… insmetad i rhode iceland-dressing. Vad ÄR det här för sjuka människor?