Efter många om och men inser doktor Hjulström att kontorska Jensdotter faktiskt talar sanning; hon är verkligen fru Holméns dotter. Ingen verkar ha vetat om detta, men å andra sidan spenderade fru Holmén tre år i Italien i slutet av 80-talet. Vad hon möjligtvis kan vilja ha att göra med sin mor nu, är ju en fråga i sig. Det luktar trubbel i kalsongen, som gamle Mortenssen alltid brukade säga.
Doktor Hjulström blir plötsligt kallad till tredje våningen, omgående, men han tänker inte lämna detta oklart. Detta ska genast tas i tu med så fort han får en minut över.
Fröken Hjortstock ligger på en strand i italien, på handduken bredvid ligger en lång, smal, hårig man i så kallade finska porrisar (väldigt små, tajta badbyxor), han ler när hon tittar på honom. Plötsligt börjar allt bli suddigt, hon gnuggar ögonen, kanske är det lite sand som har tagit sig dit, men det hjälper inte. Hon blundar en sekund för att sen öppna ögonen och ser ett helt annat par ögonen titta på henne. Dessa ögon tillhör en ung kvinna. Inte är hon kvar på stranden heller, hon ligger i ett litet rum som luktar unket, med grådaskiga väggar och kräksfärgade gardiner.
“Ååh! Mamma!”, utropar den unga kvinnan och fröken Hjortstock känner sig måttligt förvirrad. “Vad säger du flicksnärta, kalla mig mamma, nej vet du vad! Jag är en kvinna i mina bästa år!”