Tag: Fru Holmén

En ordinär dag, del IV

Hon vaknade av ett frenetiskt bankande.
Fru Holmén reste sig upp från toalettstolen och spolade ner dagens skörd med ett belåtet leende. Så rullade hon ihop det som återstod av Svensk Damtidning sedan toalettpappret tagit slut.
Det fortsatte banka på dörren. Hon sprayade lite dofta-gott och gjorde upp en aristokratisk min, öppnade dörren och tog ett långt kliv ut i verkligheten.

– Hur i hela friden är du funtad, ditt jävla skatbo?!, skrek Motritus Carlëen och hoppade upp och ner samtidigt. Du har ju förihelvete varit där inne sedan i går eftermiddag!

Fru Holmén krökte något på läppen. Det stämde mycket riktigt att hon somnat där inne, det räfflade avtrycket från elementet i hennes panna talade sitt tydliga språk. Hon föste honom åt sidan och stegade vidare.

Sanning att säga visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Det förflutna spökade för henne var hon än befann sig. Hennes lösning hade varit att fly, i två dagar hade hon nu varit på flykt. Första natten hade hon somnat inne på Pizzeria Garananiniti, och efter den historia av härskarteknik hon hade praktiserat där hade inte pizzabagaren vågat väcka henne när han låste för kvällen. Hon hade vaknat med salivsträngar på kinderna först vid 10 av att städerskan låste dörren och gick hem. Och den här natten hade hon alltså tillbringat på den allmänna unisextoaletten vid korsningen Korvgatan/Bävergränd. Hon luktade surt. Klockan var bara åtta, inte många skulle lägga märke till henne om hon åt frukost ur Storkioskens papperskorg. Pulvermos var ändå godare dagen efter. Hon schasade iväg fiskmåsar och talltrastar, lyfte på locket och drog efter andan. En flaska rhode island-dressing. Vem? Hon tittade sig runt omkring, en flock med duvor lyfte när Ålkyrkan slog åtta prick.

Plötsligt fick hon bråttom. Hon stängde papperskorgen och småsprang Helmers gata ner. Nummer 19. Det var bråttom!

Fortsättning följer…

En helt ordinär dag, del II

Den mulna himlen sänder ett dämpat ljus in i det sterila sjukhusrummet. För tillfället är det endast respiratorn och en stark önskan om att få måla om uthuset som håller fru Holmén vid liv. Hennes satta kropp är täckt av ett vitt lakan, en komposition som får doktor Hjulström att tänka på strandade blåvalar. Ur hennes mun sticker en gigantisk purjolök. Doktor Hjulström funderar på om genmodifiering av mat är moraliskt rätt eller fel. Längre än så hinner han inte tänka innan kontorska Jensdotter struttar in i salen iklädd en tight vårdress från Modehuset Palattso och ett par svarta stövletter i skinn.
– Ni ska inte vara här, får doktorn fram.
– Låt mig vara, jag hör till familjen, väser kontorskan.
– Till familjen?, säger doktorn och tittar frågande på den unga damen.
– Till familjen!, deklarerar hon obstinat. Fru Holmén råkar vara min mamma!
Doktorn drar efter andan.

—

Justus Viklander sitter på den blåa parkbänken idag, när han för tjugo minuter sedan vaknade upp för dagen märkte han att den gröna bänken redan var nerkissad så det fick bli den blåa idag. Raskt tömmer han dagens tredje powershot i form av Kronbloms blandning, det starkaste alkoholhaltiga som hittills skapats på denna planet.
Hade det varit sommar så hade fåglarna kvittrat, men nu är allt han hör det irriterande pipet i sitt eget huvud. Han kommer aldrig glömma dagen då hans liv fick en plötslig vändning. Från hyllad chaufför av korvbilen hade han blivit fyllo över en natt då han kört på gamla änkefru Mortander, veganismens främste taleskvinna i kommunen. Alla hade tyckt att det var ironiskt att just hon hade blivit dödad av korvbilen, och Justus var tvungen att sluta. Det fanns helt enkelt ingen annan lösning, korvbilens anseende var helt klart naggat i kanten. Han skulle inte längre få susa in i lunchrummet, kasta sin gubbkeps så att den landade på rockhängaren och sträcka fram en liten nyplockad blomma till unga fröken Hjortstock. Unga vackra fröken Hjortstock. När hon några månader senare gifte sig med mattförsäljare (utsedd till Årets Mattförsäljare tre år i rad) Kalifatides Holmén, och blev fru Holmén, då visste hans sorg inga gränser.
Han hade sedan dess suttit här i parken, alternativt utanför Sparbanken, ibland spelandes på en gitarr som saknade tre strängar, och tjänade växelpengar att köpa Eldorados nudlar för.
Han hade ingen aning om att väldiga intriger snart skulle förhindra honom från att spela en egen tonsätning av Frödings dikt “Gråbergets sång” nästa morgon.

En helt ordinär dag

När fru Holmén tidigare idag var på Coop och inhandlade veckans varor blev hon fruktansvärt förfärad över en händelse som inträffade. Hon spatserade i lugnan ro nerför gångarna i affären, med sin kundvagn framför sig och inköpslistan i ett stadigt grepp i vänster hand. När hon kommer till frysdiskarna och ska se efter hur många påsar fryst broccoli hon behöver inser hon till sin förskräckelse att listan är borta. Den ligger varken i fickan, vagnen eller handväskan. Medan stressen och paniken sakta börjar stiga, och klimatet innanför chiffongblusen blir smått tropiskt, försöker hon minnas alla ställen i butiken hon varit på. Hon kan bara inte handla klart utan sin lista. Broccoli, kapris, rödbetor och brysselkål börjar snurra runt i huvudet.

Just då stegar herr Hjortheden fram till grönsaksdisken och ser på andra sidan disken en yngling i full färd med att snatta ner krysantemum i kruka, ner innanför byxorna. Herr Hjortheden svingar vant en purjolök för att knocka ynglingen men missbedömmer (efter en ögonoperation nyligen) positionen något. Fru Holmén som står och hyperventilerar borta vid Fryst & Packat hinner knappt reagera innan purjolöken susar ner i hennes strupe och kilar sig fast. Med en duns faller hon till golvet.

Herr Hjortheden fryser till av fasa, vad har han gjort? Är det inte fru Holmén som precis dunsade ner i golvet? Innan han hinner tänka skriker han åt första människa han ser att ringa efter en ambulans och är i tre stora bentag framme vid den till synes livlösa kvinnokroppen.

Samtidigt, tre gångar därifrån, i full färd med att diskutera med sin make hurvida de ska köpa Keso med feta och oliv-smak eller naturell, hör fru Mortberg ett obehagligt klagotjut. Hon tittar på sin make som bara rycker på axlarna. Måste han alltid vara så karaktärslös. Tänk om han någon gång kunde visa några känslor. Inte ens när de rumlar runt i sänghalmen visar han något minsta tecken på att han känner något. Han bara guppar upp och ner, gör ifrån sig en liten välbelåten suck efter en stund, rullar runt på sidan och tar fram senaste numret av Medicinsk vetenskap.

Fortsättning följer…