Tag: kollektivtrafik

Snorigt värre

När Hilding Herlitsch idag skred tvärs över Anala Torget (i diagonal riktning) var det med en mycket smutsig nos. Den var svart, liksom sotig, och postmästare Mortitus Carlëën stegade fram för att fråga hur det stod till med honom.

Hilding ville inte kännas vid att han skulle vara smutsig på något vis,hemmets härd var mycket väl städad avhans älskarinna, fru Mortberg, något annat kunde man inte tycka. Det var då han tog upp dagens Gratis-Tidningen, stadens gratistidning, och snöt sig i denna. Det hade helt förhappandes slumpat sig som så att han på bussen förväxlat sin näsduk med GT. Ungefär som förra vintern då Stadstrafiken fått ta bort alla gardiner på sina fordon, för att någon lymmel (säkerligen en ung spoling) hade sprutat snor i dessa. Ganska snabbt märkte dock Hilding att han numera saknade sin näsduk, och när en kollega hittade den mellan två (kladdiga) sidor i en doktorsavhandling stod det klart att Hilding var den skyldige till buss-snorandet. Skamset gick han till Stadstrafikens huvudkontor och erkände hela fadäsen, och föreslog dessutom de gardiner av galon som vi idag kan se på våra bussar och tåg.

Louloo Fredriksson svårt brännskadad

När Louloo Fredriksson vaknade blev hon alldeles förskräckt över att sovrummet badade i blått ljus. Hon kastade sig upp ur sängen och slog hela ansiktet i solarie-locket och sjönk åter ner i liggande ställning.
— Phu, det var bara solariet, pustade hon ut och somnade in igen.
När hon vaknade igen var det av ett konstigt poppande från bikinitrosan. Hon slog åter huvudet i solariet.
Det var hennes 43-årige kusin Rheimert Fredriksson som lagt popcorn-majs i hennes bikini-underdel och hon förbannade stilla den dag han föddes medan hon schasade bort majskornen.
Hon hade tappat lusten för allt vad solbad hette och gick ut på altanen och satte sig. Det var först när brevmästare Hjortkula cyklade förbi som hon insåg att hon fortfarande bara var iklädd bikiniunderdelen, och att det dessutom var november månad och inte juni, så hon sprang in igen och kurade ihop sig i solariet.
Det var nu som hela solariet föll isär, och som en säl i ett våffeljärn låg den svettiga kvinnan och sprattlade med armar och ben medan solariet fräste i hennes hy och när hon åtta timmar senare lyckades välta bort solarieöverdelen var hon kraftigt brännskadad. Hon vacklade ut i köket och började fukta disktrasor som hon täckte kroppen med.
“Jag måste till sjukhus!” utbrast hon. Tre minuter senare stod hon borta vid busshållplatsen, och en kvart senare satt hon på bussen. Busschauffören, fd småskolelärare Frasse Nilsdotter, skakade på huvudet och sa att för den här resan stod minsann han för fiolerna. HOn gick och satte sig. Det var då hon insåg att hon fortfarande inte hade annat än bikiniunderdelen på sig, förutom Wettex-trasor då. Hon rafsade hastigt åt sig några Metro att skyla sig med. När bussen väl saktade in vid hållplats Sjukhuset hastade hon över cementplattorna och in genom snurrdörren där minst tre Metro fastnade och försvann i blåsten. Sedan är minnet suddigt, hon minns svagt, såhär i efterhand, att det hade legat en tvål av fabrikat Lux där på golvet, antagligen hade städerskan tappat den där. Hur som helst böjde sig Louloo ner för att plocka upp den, för där skulle den ju inte ligga och skräpa. Sedan blev allt väldigt svart. Hon vaknade upp i en sjukhussäng tre veckor senare, fortfarande med bitar av Wettex-trasa inbränt i huden och en oförskämd smärta i baken.