Fröken Molin och hennes mor är på väg till det stora gula huset som ligger uppe på kullen. Det är egentligen bara fröken Molin som har ett ärende dit, hon ska överlämna en av sina tavlor som hon har målat. När hennes mor hade fått nys om detta var hon bara tvungen att följa med. Det huset hade hon och sin man gått förbi ett stort antal gånger och ett så vackert hus måste ha en makalös inredning. Så här stod de nu utanför dörren båda två, fröken för att sälja sin konst och hennes mor för att helt enkelt snoka.
När dörren öppnas står där en liten, ganska rynkig, men till synes allert dam, iklädd en storblommig klänning och gråa raggsockor. Hon ser ut att vara i 70-års åldern. Hon hälsar glatt och fru Molin försöker genst dölja den avsmak som stiger inom henne då hon får syn på en stor, brun porslinhund sitta och stirra på henne precis innanför dörren. Fru Molin frågar om det är möjligt att man kan få ta en rundtur i detta ofantligt vackra hus? Det får hon givetvis och hon ångrar sig ganska snabbt att hon följde med. Det är som rödbetssallad på glass, det går bara inte ihop. Överallt står porslinsfigurer, de flesta föreställande hundar. Inga färger matchar, det är rosa, orange, gult, grönt, blått och framför allt brunt och det är överallt. Det finns inte en enda liten fläck som är neutral i detta hus. Det ligger kläder lite här och var, i köket hittar fru Molin en skosula i fruktskålen, en slips i skafferiet och på hatthyllan ligger förra årets julgran.
Detta får givetvis hela grannskapet veta inom loppet av ett dygn och vid nästa släktträff diskuteras detta vilt. Fru Molin är förfärad.
