Fru Mortberg sågs natten till idag hoppa runt fontänen på Stortorget med en maxi-påse ostbågar som hon strödde kring sig som konfetti. Anledningen till glädjeyran var naturligtvis att Christer Sjögren gick vidare till finalen i Melodifestivalen. Hon bjöd raskt in tre tyska turister som hade stannat till med husbilen för att kissa bakom Helenius och James Boutique för ökad Hygiêne.
– Schweden hast immer varit ein guut land, väste en av de tyska männen fram medan han höll ett ex av Amelia mot sin barm.
Herr Onkström passerade i just denna stund, per permobil, Stortorget för att ta sig hem till sin svägerska som tidigare under kvällen hade ringt honom frekvent. Han hade dock inte märkt detta då han sms-röstat för fulla muggar på Amy Diamond. När Melodifestivalen äntligen tagit slut och Amy hade korats såg herr Onkström att han mottagit ett sms från sin svägerska som meddelade att hon fastnat med näsan i köksfläkten under lördagsstädningen (oturligt nog var hennes make på ett konvent om kongresser just denna helg, annars så var det han och ingen annan som hade hand om spisen, köksfläkten och kryddhyllan den här veckan). På Stortoget stötte herr Onkström emellertid på patrull då han som sagt ångade på med en kanonkulas hastighet tvärs över torget och slirade till i en hög av fru Mortbergs maxi-ostbågar. Permobilen sladdade till och for som en projektil in genom skyltfönstret till Åhlanders Fisk. Där blev Herr Onkström liggande bland kolja och halvsnorrad braxstrudling till extrapris medan tyskarna storögt stod och glodde.
Herr Onkström tappade minnet och blev forslad till den pensionerade sjuksköterskan Hillevi Straandh som plåstrade om honom och sprejade lite au de cologne på hans ulsterrock som luktade starkt av havets delikatesser. Det var ungefär här som det åter ringde på dörrenhos fru S. Det visade sig vara Herr O:s svägerska som hängt med näsan i köksfläkten och till slut lyckats kasta ett saltkar ut genom fönstret rakt på förbipasserande pensionerade doktor Helmer Ottander som sprang in till hennes räddning. Näsan hade dock blivit en smula uttänjd och det var då Helmer kom att tänka på Hillevi, som jobbat under hans regi på det glada sextiotalet. Så stod de där alla fyra i Hillevis vardagsrum och tittade på varandra med hakorna en bra bit nedanför genomsnittet tills svägerskan hittade den tappade fattningen och började banka på Herr Onkström och förebrå honom för att han inte körde med dubbat såhär under vintermånaderna. Herr Onkström medgav gärna, såhär i efterhand, att det var dumt men att inget gick att göra åt saken nu och att hon faktiskt passade i att ha en så stor näsa, det matchade liksom hennes stora fötter. Så gick tugget vidare tills alla skiljdes åt under vänskapliga former.