Pål Hjortfeldt

– Rosita, kom ut och låt fullmånen belysa din underbara hud, väste Florenz Wiklander upp mot balkongdörren på glänt. Inget svar.
– Rosita, darling, får jag lov att knåda era ljuva fotknölar i en stilla massage?, gastade mannen mot balkongen.
Uppe i den terndigt inredda lägenheten vaknade Pål Hjortfeldt och ruskade på huvudet. Var det nån som erbjudit honom massage? Han trodde inte sina öron. Han trippade fram mot den halvöppna balkongdörren. Hans långa tånaglar gav ifrån sig ett klack varje gång de slog i parketten. Så skred han igenom de lätta balkongförhängena.
– Förlåt, men är det en massös ute så här sent?, sade han vänt ut i natten.
– Hallå, är Rosita hemma?, gastade Florenz Wiklander där nerifrån gatan.
– Rosita?, undrade Pål Hjortfeldt.
– Ja, Rosita. Hon kanske är din fru? Jag träffade henne på esplanaden i förmiddags, och vi sa att vi skulle inleda en liten affär och att jag slulle knåda hennes fotknölar i afton. Men hon kom inte, vi skulle mötas utanför Köttbutiken för tre timmar sen. Hon kanske är din fru? Kanske är hon helt nervös och pular med sminket för att vara fin inför mig? Kanske är hon på väg?
Pål Hjortfeldt böjde sig lite åt höger och blickade in i sovrummet, nej där fanns ingen fru Rosita Hjortfeldt.
– Hon kanske är på damrummet?, föreslog Florenz Wiklander.
Pål Hjortfeldt ruskade lite på huvudet och insåg det bisarra i situationen. Han hade aldrig varit gift. Och inte kände han nån som hette Rosita heller.
Vid detta tillkännagivande började Florenz Wiklander hoppa och skutta av ilska. Han begärde att genast få komma upp och inspektera lägenheten.