I måndags började en ny medarbetare hos oss. Hon heter Else-Marie och det är ytterst nöjsamt att vistas i hennes närhet. Jag förundras över hennes förmåga att hantera kunderna. Samtidigt som hon är den trevligaste varlese jag någonsin mött och kan charma en människa surare än den suraste citrusfrukt kan hon med en otrolig bestämdhet få Franklin att uppföra sig när han kommer för att “köpa” rökt torskrom. Hon har en påse Sura soda pops i rockfickan och ibland viskar hon “surt sade räven och tog en soda pops” i mitt öra och stoppar en sodapops i munnen. Else-Marie är korpulent, men det finns ändock en nypa ansenlighet i hennes utseende. Hon doftar gott och välbekant, ungefär som sudden som Merit från Brunefall hade i sin bänk när vi gick i årskurs 2. Vi satt i bänkarna bredvid varandra och hon brukade försiktigt knuffa till mig i sidan när hon var säker på att magistern inte såg och lät mig lukta på hennes sudd. Else-Marie förgyller mina dagar. Dock har jag blivit varse om att min fokus har avtagit en aning denna vecka, men jag har även kännt en viss upprymdhet över att gå till arbetet. Denna förmåga, att bli hänförd av en annan människa har för mig tidigare varit dold. Det är något med Else-Marie som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
På återseende, er tillgivne Herr H Hortlund.