Klockan hade slagit sen lunch när en kufisk gestalt stretade sig upp för gågatan mitt i city. Iklädd beige blottarrock och med en nästan tom vinotinto (med sugrör) hade han en avstötande effekt på folkhopen. Skocken utanför Hildurs Bok & Korv skingrade sig på bibliskt vis, tonåringarna sprang åt motsatt håll skriandes nått om herpes och till och med Fylle-Helmer ryggade tillbaks. Man skulle kunna tro att gestalten skulle få dåligt samvete och gå och sätta sig på bänken utanför Konsum, men icke. Stegen fortsatte bryskt och bestämt ända till Stora torget. Mitt på torget stannade nämligen gestalten och började spreta med ena benet. Hade någon vågat gå nära hade man hört ett taktfast räknande till fyra. Sedan brakade helvetet lös. I alla fall va det så pingstpastor Julliver Herrmansson senare skulle berätta om saken över en florsockrad wienerlängd på La Castrita.
Blottarrocken föll nämligen till marken och där stod Serafia Hofnääs i byxdress av paljett. De kittlande rytmerna av någon Povel Ramel-melodi ljöd mystiskt i kollektivtrafikens högtalarsystem och Serafia började svaja runt med axlarna. Händerna smekte sensuellt över torso, hakan sköts fram i erotiska rörelser och armarna sköt ut från sidorna. Folket runtomkring häpnade, mammor greppade sina barn.
“Nu eller aldrig”, skrek Serafia inuti sitt eget huvud, “det är nu det gäller!”. Det var en nästan övernaturligt helig känsla som styrde hennes kropp när hennes höfter rörde sig spasmiskt fram och tillbaka, när hon skuttade upp på ett av Café Honolulus utebord och gick ner i brygga.
Ända sedan hon sett ett avsnitt av en amerikansk musikalserie hade hon bestämt sig för att kunde de så kunde minsann hon. Och här stod hon nu. När låten tystnade glodde tusen ögon på henne. Det var mer än tyst, det var som om även tystnaden tagits bort och ingenting alls fanns. Så hon fiskade upp sin blottar-rock från marken, knäppte den omsorgsfullt och försvann ner i en gatubrunn.
En handfull människor står fortfarande och gapar vid Stora torget.