Det var först när han hängde uppochner i sin knävecksstång som begravningsmästare Edgar J Hanover insåg hur sant reklamen talade. Världen var sannerligen upp och ner. Den cognacskupa som tidigare alltid varit halvfull tedde sig ur det här perspektivet mer halvtom. Det skrämde honom. Saker som tidigare stått stabilt och solidt på sina platser i hyllor och på golv runt om i den marockanskt inredda lokalen svävade nu spöklikt uppochner. Han hävde sig våldsamt ner på golvet igen, hans nya meditationsställning fyllde inte alls sitt syfte.
Han tog raskt på sig sin manchesterhatt och tillhörande kavaj och lämnade begravningsbyrån. Ärligt talat hade det varit helt dött hela dagen.
När han kom ut på trottoaren höll han på att snubbla på Inez Rodriguez som låg tvärs över vägen precis där hon landat efter att ha blivit utkastad från La Castrita under natten. Hon hade ett bakfyllans skimmer över ansiktet. Edgar hörde något. Ett surrande och pustande, det stod helt klart. Plötsligt såg han i ögonvrån hur badhusmästarinna Sävy Holmström-Gandhi kom ångande på sin enhjuling. Det var i sista sekunden som Edgar kunde rädda Inez från att få kroppen delad i två av ett för vintern preparerat enhjulingsdäck med dubbar. Sävy försvann mot horisonten med ett avtagande gnisslande ljud helt oberörd av det just utspelade dramat, hon hade stora solglasögon och en dunkade eurodiscorytm som pulserade i de väldiga hörlurarna. Men kvar på platsen fanns Begravningsentreprenören och Fyllot. Såhär på nära håll var Inez riktigt attraktiv, tänkte Edgar. Och speciellt hennes hår: vilken lyster! Men vänta nu — han förde handen mot hennes hår då Inez vaknade till liv och gav ifrån sig ett högt tjut. Hon kastade sig bak och slog huvudet i tegelväcken. Hon tuppade av igen. Men visst hade han sett rätt. Det var inte hår, det var krasse! En böljande kalufs av krasse växte hur hennes kranium, kanske var det därför hon alltid hade hatten på sig. Kanske var det därför hon alltid serverade så goda smörgåsar på de sandwichpicknickseftermiddagar de hade haft ihop i ungdomskören när de var unga. En väl förborgad hemlighet, och nu var det inte bara hon som visste om den, även byns begravningsentreprenör visste allt om den böljande grönskan på hennes nordkalott. Han bar skyndsamt iväg henne till Rektalgränd där han visste att hannes mamma bodde, lämnade henne utanför dörren i en fruktkorg som stod där och skuttade stressat därifrån innan modern hann öppna dörren. Men mamman var inte hemma, tvärtemot sprang han in i henne när han rundade hörnet Fissurvägen/Mandelgränd och han häpnade. Hon var klädd endast i en klänning av pastrami och patanegraskinka. Hon stelnade till när deras blickar möttes och sprang sedan hemåt. Han hörde hur hon snubblade över sin dotter på väg in. Världen var sannerligen uppochner, och han var bjuden.
Att jordens undergång var nära stod sedan fullständigt klart för Edgar när han var på väg in till Biljarspalatset, dit han alltid gick när han behövde dränka sina sorger i ett gott parti Snookers. På gångvägen utanför höll han nämligen på att bli nedsprungen av en man. Edgar antog att han var i det närmaste naken bortsett från sina tighta finska porriskalsonger, men det var ändå svårt att avgöra under allt det kroppshår som böljade över hans sydeuropeiska hud. Edgar J stapplade in på biljarden. Frågan var hur många partier som skulle behövas för att vrida världen rätt igen. 180 grader fordrades för att undvika undergången. Hur skulle detta sluta? Tre hundra meter därifrån drog fru Holmén efter andan. I en lägenhet inredd i nykolonial stil fick hon syn på något hon länge bävat för. Även hon hade hört talas om tv:s reklam och hon kunde skriva under budskapet på direkten.