Dagens ord

vulgär ( från latinets vulgaris ’alldaglig’) innebar ursprungligen att något var alldagligt eller vanligt förekommande men har med tiden kommit att skifta betydelse till rå, oförfinad eller osmaklig. Utvecklingen kommer sig av att ordet i betydelsen folklig har använts i nedsättande bemärkelse. (Wikipedia)

Snorigt värre

När Hilding Herlitsch idag skred tvärs över Anala Torget (i diagonal riktning) var det med en mycket smutsig nos. Den var svart, liksom sotig, och postmästare Mortitus Carlëën stegade fram för att fråga hur det stod till med honom.

Hilding ville inte kännas vid att han skulle vara smutsig på något vis,hemmets härd var mycket väl städad avhans älskarinna, fru Mortberg, något annat kunde man inte tycka. Det var då han tog upp dagens Gratis-Tidningen, stadens gratistidning, och snöt sig i denna. Det hade helt förhappandes slumpat sig som så att han på bussen förväxlat sin näsduk med GT. Ungefär som förra vintern då Stadstrafiken fått ta bort alla gardiner på sina fordon, för att någon lymmel (säkerligen en ung spoling) hade sprutat snor i dessa. Ganska snabbt märkte dock Hilding att han numera saknade sin näsduk, och när en kollega hittade den mellan två (kladdiga) sidor i en doktorsavhandling stod det klart att Hilding var den skyldige till buss-snorandet. Skamset gick han till Stadstrafikens huvudkontor och erkände hela fadäsen, och föreslog dessutom de gardiner av galon som vi idag kan se på våra bussar och tåg.

Louloo Fredriksson svårt brännskadad

När Louloo Fredriksson vaknade blev hon alldeles förskräckt över att sovrummet badade i blått ljus. Hon kastade sig upp ur sängen och slog hela ansiktet i solarie-locket och sjönk åter ner i liggande ställning.
— Phu, det var bara solariet, pustade hon ut och somnade in igen.
När hon vaknade igen var det av ett konstigt poppande från bikinitrosan. Hon slog åter huvudet i solariet.
Det var hennes 43-årige kusin Rheimert Fredriksson som lagt popcorn-majs i hennes bikini-underdel och hon förbannade stilla den dag han föddes medan hon schasade bort majskornen.
Hon hade tappat lusten för allt vad solbad hette och gick ut på altanen och satte sig. Det var först när brevmästare Hjortkula cyklade förbi som hon insåg att hon fortfarande bara var iklädd bikiniunderdelen, och att det dessutom var november månad och inte juni, så hon sprang in igen och kurade ihop sig i solariet.
Det var nu som hela solariet föll isär, och som en säl i ett våffeljärn låg den svettiga kvinnan och sprattlade med armar och ben medan solariet fräste i hennes hy och när hon åtta timmar senare lyckades välta bort solarieöverdelen var hon kraftigt brännskadad. Hon vacklade ut i köket och började fukta disktrasor som hon täckte kroppen med.
“Jag måste till sjukhus!” utbrast hon. Tre minuter senare stod hon borta vid busshållplatsen, och en kvart senare satt hon på bussen. Busschauffören, fd småskolelärare Frasse Nilsdotter, skakade på huvudet och sa att för den här resan stod minsann han för fiolerna. HOn gick och satte sig. Det var då hon insåg att hon fortfarande inte hade annat än bikiniunderdelen på sig, förutom Wettex-trasor då. Hon rafsade hastigt åt sig några Metro att skyla sig med. När bussen väl saktade in vid hållplats Sjukhuset hastade hon över cementplattorna och in genom snurrdörren där minst tre Metro fastnade och försvann i blåsten. Sedan är minnet suddigt, hon minns svagt, såhär i efterhand, att det hade legat en tvål av fabrikat Lux där på golvet, antagligen hade städerskan tappat den där. Hur som helst böjde sig Louloo ner för att plocka upp den, för där skulle den ju inte ligga och skräpa. Sedan blev allt väldigt svart. Hon vaknade upp i en sjukhussäng tre veckor senare, fortfarande med bitar av Wettex-trasa inbränt i huden och en oförskämd smärta i baken.

Fru Holmén vinner på Triss

En vacker dag brister det för fru Holmén. Nu är hon rasande på posten och stadens alla brevbärare. Hon får alltid denna fru Grubels post. Hon brukar springa efter brevbärarna och säga dem ett och annat. Denna morgon orkar hon inte springa efter och där ligger brevet på hennes nyoljade köksbord. Hon funderar på att slänga det, men hon är så nyfiken så hon måste öppna det först och se vad som är i. Det är från den lokala tidningen, så det kan inte vara så fruktansvärt privat.

Hon sprättar upp kuvertet med brevkniven i mässing som hon fick av en god vän när denne varit i Tunisien. Fru Holmén blir genast förtjust när hon får se vad brevet innehåller. Inte mindre än tio trisslotter ligger där i. Hon börjar genast att skrapa glatt i hopp om att hon ska vinna några miljoner. När hon kommer till den sista lotten har hon nästan tappat hoppet, men man vet aldrig. Hon skrapar förskiktigt med andan i halsen och vänta, nej vänta… Är det inte? Jo, det är det! Tre rutor. Hon får komma till tv och skrapa! Hon kommer att få träffa Bengt Magnusson. Åh vad härligt! Hon har aldrig varit så lycklig. Hon ska genast ta en runda i staden för att leta efter en ny kjol att ha på sig dagen till ära.

När så den dagen kommer som hon får åka till tv-studion är hon så nervös att hon inte ens kan få i sig sin daliga frukost-skorpa med aprikosmarmelad. Med kurrande magen står hon sedan och väntar på att få skrapa. Hon funderar på vilken lott hon ska välja. Den 23e får det nog bli. Ja det blir bra. Nu kommer han, Bengt Magnusson, nu är det dags. Hon börjar svettas, och varför är hon så nervös? Hon börjar tänka på fru Grubel. Hade hon inte varit så trött den morgonen hade det varit fru Grubel som stod här idag. “NEJ! Jag borde inte stå här! Jag förtjänar det inte. Fru Grubel är den som borde vara här. Jag öppnade hennes brev och stal hennes trisslotter. Jag erkänner” Bengt tittar på henne med en förvånad min. “Jag undrade bara om du hade en angänem resa hit. Du fick ju resa så långt.” Säger han med sin hesa, väldigt manliga röst.

Pål Hjortfeldt

– Rosita, kom ut och låt fullmånen belysa din underbara hud, väste Florenz Wiklander upp mot balkongdörren på glänt. Inget svar.
– Rosita, darling, får jag lov att knåda era ljuva fotknölar i en stilla massage?, gastade mannen mot balkongen.
Uppe i den terndigt inredda lägenheten vaknade Pål Hjortfeldt och ruskade på huvudet. Var det nån som erbjudit honom massage? Han trodde inte sina öron. Han trippade fram mot den halvöppna balkongdörren. Hans långa tånaglar gav ifrån sig ett klack varje gång de slog i parketten. Så skred han igenom de lätta balkongförhängena.
– Förlåt, men är det en massös ute så här sent?, sade han vänt ut i natten.
– Hallå, är Rosita hemma?, gastade Florenz Wiklander där nerifrån gatan.
– Rosita?, undrade Pål Hjortfeldt.
– Ja, Rosita. Hon kanske är din fru? Jag träffade henne på esplanaden i förmiddags, och vi sa att vi skulle inleda en liten affär och att jag slulle knåda hennes fotknölar i afton. Men hon kom inte, vi skulle mötas utanför Köttbutiken för tre timmar sen. Hon kanske är din fru? Kanske är hon helt nervös och pular med sminket för att vara fin inför mig? Kanske är hon på väg?
Pål Hjortfeldt böjde sig lite åt höger och blickade in i sovrummet, nej där fanns ingen fru Rosita Hjortfeldt.
– Hon kanske är på damrummet?, föreslog Florenz Wiklander.
Pål Hjortfeldt ruskade lite på huvudet och insåg det bisarra i situationen. Han hade aldrig varit gift. Och inte kände han nån som hette Rosita heller.
Vid detta tillkännagivande började Florenz Wiklander hoppa och skutta av ilska. Han begärde att genast få komma upp och inspektera lägenheten.

Demonstratiooon!

Igår sågs ett litet sällskap i procession med änkefru Mortander i spetsen streta sig uppåt Storgatan med stora plakat i famnarna. Gick man något närmare så såg man att det var datumdyslektikerna som var ute och första-maj-demonstrerade.

– Det är bara att låta dem hållas, muttrade Uno la Barra, som precis öppnad en modeboutique nedåt torget till. Han slurpade i sig en krabbrulle och njöt i fulla drag i den gassande solen utanför Elmers. Han såg inte att lilla fru Sävy Holmgren-Gandhi (även kallad “järnjungfrun” efter att hon som artonåring flyttade till axelmakterna där hon försörjde sig som magdansös tills en talangscout plockade upp henne. Han hade nämligen sett hur hon knäckte alla i tumbrottning på fikarasterna, och blev snart hennes agent. Hon blev distriktsmästare. Kvinnor fick nämligen inte tävla, så hon fick låta bli att klippa näshåren så att de hängde ut som en liten draperimustasch. När hon åter kom hem till Sverige brottade hon till sig ett litet badhus som hon ännu idag styr med järnhand. Idag är hon dock 74 och en liten ranglig dam med stort krullhår, som dock blir platt och spripigt när det väts ned. I alla faaall…) kom pinnandes på sin enhjuling. Det var ett nytt litet intresse hon skaffat sig, det bästa sättet att åldras med värdighet är att testa på nya saker hela tiden. Nu kom hon alltså pinnandes iklädd baddräkt och knäsprumpor, i en hisnande fart för att vara en dam i den åldern.

Just när hon skulle susa förbi Uno la Barra så såg han en gammal bekant tvärs över gatan, nämligen Benny Bizarro och tog upp sin korkpistol och sköt iväg ett stycke kork. Projektilen träffade emellertid Sävy rakt i vänster tinning.

Hennes kropp for i en båge över fyll-Helmers parkbänk och rakt i famnen på fru Holmén som just stegade ut ifrån Hjördis Kondis med en tårta i… ja, famnen. Så där låg lilla fru Sävy Holmgren-Gandhi med tårtglassyr över hela kroppen. Alla stod som förstelnade med grädde droppandes från nosarna medan enhjulingen susade vidare ner för gatan, föll ner i en brunn som stod på glänt och knockade avloppstekniker Herkules Svensson så att denne släppte taget om brunnstegen och föll rakt ner i avloppet och följde med strömmen ner till reningsverket. Där fastnade han i det första filtreringsgallret och låg ett par timmar innan han vaknade upp och kunde tillkalla hjälp.

Sweeties for fru Mårtensson

Personalen på ICA har diskuterat fru Mårtenssons plötsliga godishysteri nu den senaste veckan. Det började med att hon i onsdags stegade in och köpte 6 hg godis av lite blandade sorter. Ingen tänkte så noga på det. Dagen efter kom hon in strax efter lunch och köpte 7 hg. Så fortsatte det tills igår då hon kom in inte mindre än tre gånger och köpte 13 hg, 24 hg och slutligen 78 hg. Naturligtvis undrar man vad som står på.

När fru Mårtensson kommer hem bryr hon sig inte om att ta av sig skorna, utan springer raskt ner i källaren, in i det speciella rum som hon har inrett som en godisaffär. Hon har hittat gamla lösgodishyllor på loppis och håller nu på att fylla dem med sort efter sort. Hennes egna lilla godisbutik, dit hon kan fly när den gråa vardagen blir allt för påträngande.