Herr H är fortfarande försvunnen

Idag stod det i Dagsbladet att herr H sågs i norra Italien i torsdags. Man har börjat undersöka saken närmare för att ta reda på om det verkligen var han. Ögonvittnet är en kvinna i 40-års åldern som satt och drack sitt vanliga morgonkaffe på det lokala caféet och satte plötsligt i halsen då hon fick syn på denna man som hon för över 20 år sen hade en lite flört med när hon semestrade en sommar i Sverige med sin familj.

Herr H är försvunnen

Herr H har inte setts till på väldigt länge nu. Han är dock inte speciellt saknad på jobbet, men man har börjat undra. Vart har han tagit vägen? Har han fastnat i toalettstolen? Rymt med Gerda från kassan? Åkt till norrland för att förfylla sin dröm om att bli friluftsguide? Det som är mest besynnerligt är att fru H strosar runt på gatorna med ett ovanligt brett leende på läpparna…

Ett besök i det förflutna

Fru Holmén kände sig som ung på nytt när hon åter rattade den röda lilla sport-cabroileten som slickat mot den smala bergsvägen som slingrade sig mellan gröna träd och stenbumlingar med konstiga inskriptioner. Näsborrarna vidgades. Mat? Såhär dags? Hon tittade över de färgglada solglasögonen och de ilsket röda läpparna formade en förvånad min när vägen plöstligt blockerades av en otroligt svartmuskig man iklädd enadst ett par tighta finska porrisar och rhode island-dressing, från topp till tå.

Ett gapskratt hördes när fru Holméns psykolog stängde av svarven och satte sig nätt på sin stol igen.
– Och det var alltså sen den söta lilla fröken Hjortstock skapades?, han fick nått djuriskt i blicken.
– Ja, det är korrekt, nickade fru Holmén och vickade lite på gummistövlarna.Varför har du en sån här stol?, frågade hon.
– Ja, du vet väl att Mortenssen hade en gynekologmottagning här innan, jag behöll inventarierna. Lite exotiskt sådär. Min grej; som skiljer mig från hon galna kyckling-tantens mottagning… hon har flatlöss, du vet det va?…
Fru Holmén log ett stramt leende som pressade hakorna mot den svällande barmen.
– Får jag bjuda på lunch? frågade han och såg på henne med stirrande ögon.
– Lunch?, undrade fru Holmén torrt.
– Ja, då säger vi det, här får du!, Lineus Paddlock slängde över en burk “ravioli i gegg” och hon fångade den med precisionen hos en erfaren baseball-spelare.
– Det var gamle Mortenssens… han lämnade så mycket skit efter sig…

Dagens ord

Dymmelonsdagen, onsdagen före påsk.

I folklig tradition har dymmelonsdagen genom missuppfattning kommit att kallas även för askonsdagen, vilken egentligen infaller i veckan efter fastlagssöndagen, vilket ju alla vet, hälsar fru Mortberg!

En otippad inredning

Fröken Molin och hennes mor är på väg till det stora gula huset som ligger uppe på kullen. Det är egentligen bara fröken Molin som har ett ärende dit, hon ska överlämna en av sina tavlor som hon har målat. När hennes mor hade fått nys om detta var hon bara tvungen att följa med. Det huset hade hon och sin man gått förbi ett stort antal gånger och ett så vackert hus måste ha en makalös inredning. Så här stod de nu utanför dörren båda två, fröken för att sälja sin konst och hennes mor för att helt enkelt snoka.

När dörren öppnas står där en liten, ganska rynkig, men till synes allert dam, iklädd en storblommig klänning och gråa raggsockor. Hon ser ut att vara i 70-års åldern.  Hon hälsar glatt och fru Molin försöker genst dölja den avsmak som stiger inom henne då hon får syn på en stor, brun porslinhund sitta och stirra på henne precis innanför dörren.  Fru Molin frågar om det är möjligt att man kan få ta en rundtur i detta ofantligt vackra hus? Det får hon givetvis och hon ångrar sig ganska snabbt att hon följde med. Det är som rödbetssallad på glass, det går bara inte ihop.  Överallt står porslinsfigurer, de flesta föreställande hundar. Inga färger matchar, det är rosa, orange, gult, grönt, blått och framför allt brunt och det är överallt. Det finns inte en enda liten fläck som är neutral i detta hus. Det ligger kläder lite här och var, i köket hittar fru Molin en skosula i fruktskålen, en slips i skafferiet och på hatthyllan ligger förra årets julgran.

Detta får givetvis hela grannskapet veta inom loppet av ett dygn och vid nästa släktträff diskuteras detta vilt. Fru Molin är förfärad.

Fröken Torstenssons stalker

Han är inte sjuk! Är det nån som är sjuk så är det fru Torstensson, fröken Torstenssons mamma.
Fröken Torstensson är himmelsk, tänker Holger Nilsdotter där han sitter på Café Mongo på Strandgatan. Där borta i kassan står hon, ack så schangdåbel! Hur hennes flätor hänger ner mot de bara axlarna, hur mjölet pudrat sig över hennes fräknar under brödknådandet.
Att han skulle kallas psyksjuk bara för att han rotar upp det hundbajs hon plockat upp och slängt i skräpkorgen, att han anses vara udda bara för att han sitter i sin Golf utanför hennes lägenhet hela nätterna tills han sett att ljuset därinne släckts. Näh, nånstans måste man dra gränsen, och det känns som att fru Torstensson grovt har missförstått honom!

Nakenbadarinnornas mästarinna

När Herr H idag spatserade gatan fram, påväg hem efter en hård och slitsam arbetsdag blev han plötsligt tacklad till marken. Då han tittade upp såg han något blått och blurrigt susa därifrån i en ilande fart. Han reste sig snabbt upp, borstade av gruset på byxorna och hoppades innerligt att ingen såg honom. Vad pinsamt! En så respektabel man som han kan inte ses ligga på marken och kräla.

Som om ingenting har hänt går han vidare och när han passerar MAX blev han otroligt sugen på en hamburgare. Han tittade på klockan, Fru H skulle laga kåldolmar idag, hans favorit, men han skulle nog hinna med att ta en burgare också om han skyndade sig. När han väl kom in i restaurangen känner han genast doften av flottiga lökringar och nystekt kött. Det kurrade i magen och han möttes av ett leende i kassan. “Det vanliga?”, säger hon med sin käcka och vackra stämma. “Åh, nej, det har jag varken tid eller mage för idag. Det vankas kåldolmar i hushållet idag nämligen.” Medans han väntade på maten får han ett meddelande på telefonen: “Svanen har landat”. Det verkade som att det skulle bli en bra kväll.

Han glufsar snabbt i sig sin burgare och glömmer helt bort kåldolmarna då han börjar bege sig Töljetorget. På vägen dit skymtar han något som tycks liknar en halvnaken kvinna badandes i fontänen i Brunnsparken. Vid närmare åsyn ser han att det är fru Holmén som är i farten igen. Lite längre bort ser han något blått och volangprytt ligga på marken. Fru Holméns baddräkt.

Fru Holmén är inte halvnaken, hon är helnaken, och likt enval guppar hon hemtamt upp och ner i fontänen medan hennes duschcreme omvandlas till ett lödderberg som växer allt mer. Då och då kvittrar hon ur sig ett skrik för att celebrera att våren snart är här. Precis då kommer Euklides Bergman (han som fortfarande bor hemma hos sin moder, änkefru Bergman-Westibulit) utstegandes från Elsas Konditori. Medelålders och orörd som han är stannar han uppoch betraktar den nakna kvinnan i skumhavet.Morgongroggen kanske ställer till det lite, för i Euklides blickfång finns ingen korpulent dam i sina bästa år, utan en ung jungfru i viktklass rågbröd. Han tappar kartongen med mandelkubb och bara stirrar. Hur länge han står där vet han inte, men han vaknar upp av att hans moder skriker oroligt efter honom ut genom sovrumsfönstret som vetter mot parken. Hastigt torkar han saliv från mungiporna, plockar upp kartongen och springer hemåt.