Ostbågsyra på Stortorget

Fru Mortberg sågs natten till idag hoppa runt fontänen på Stortorget med en maxi-påse ostbågar som hon strödde kring sig som konfetti. Anledningen till glädjeyran var naturligtvis att Christer Sjögren gick vidare till finalen i Melodifestivalen. Hon bjöd raskt in tre tyska turister som hade stannat till med husbilen för att kissa bakom Helenius och James Boutique för ökad Hygiêne.

– Schweden hast immer varit ein guut land, väste en av de tyska männen fram medan han höll ett ex av Amelia mot sin barm.

Herr Onkström passerade i just denna stund, per permobil, Stortorget för att ta sig hem till sin svägerska som tidigare under kvällen hade ringt honom frekvent. Han hade dock inte märkt detta då han sms-röstat för fulla muggar på Amy Diamond. När Melodifestivalen äntligen tagit slut och Amy hade korats såg herr Onkström att han mottagit ett sms från sin svägerska som meddelade att hon fastnat med näsan i köksfläkten under lördagsstädningen (oturligt nog var hennes make på ett konvent om kongresser just denna helg, annars så var det han och ingen annan som hade hand om spisen, köksfläkten och kryddhyllan den här veckan). På Stortoget stötte herr Onkström emellertid på patrull då han som sagt ångade på med en kanonkulas hastighet tvärs över torget och slirade till i en hög av fru Mortbergs maxi-ostbågar. Permobilen sladdade till och for som en projektil in genom skyltfönstret till Åhlanders Fisk. Där blev Herr Onkström liggande bland kolja och halvsnorrad braxstrudling till extrapris medan tyskarna storögt stod och glodde.

Herr Onkström tappade minnet och blev forslad till den pensionerade sjuksköterskan Hillevi Straandh som plåstrade om honom och sprejade lite au de cologne på hans ulsterrock som luktade starkt av havets delikatesser. Det var ungefär här som det åter ringde på dörrenhos fru S. Det visade sig vara Herr O:s svägerska som hängt med näsan i köksfläkten och till slut lyckats kasta ett saltkar ut genom fönstret rakt på förbipasserande pensionerade doktor Helmer Ottander som sprang in till hennes räddning. Näsan hade dock blivit en smula uttänjd och det var då Helmer kom att tänka på Hillevi, som jobbat under hans regi på det glada sextiotalet. Så stod de där alla fyra i Hillevis vardagsrum och tittade på varandra med hakorna en bra bit nedanför genomsnittet tills svägerskan hittade den tappade fattningen och började banka på Herr Onkström och förebrå honom för att han inte körde med dubbat såhär under vintermånaderna. Herr Onkström medgav gärna, såhär i efterhand, att det var dumt men att inget gick att göra åt saken nu och att hon faktiskt passade i att ha en så stor näsa, det matchade liksom hennes stora fötter. Så gick tugget vidare tills alla skiljdes åt under vänskapliga former.

Skit i samlingen

Herr Ålberg är ju känd här i byn sedan länge för att ha samlat allt skit under naglarna och lagt i en burk i en herrans massa år. Igår skulle han skänka sin samling till hembygdsmuséet under en liten cermoni i Albanska parken. Överhembygdsgårdinnan Justitia Öfverbatt och Herr Å stid uppe på en provicorisk scen som plötsligt brast under dem och det gick så illa att glasburken med samlingen gick sönder och blandades med skit från marken. Samlingen är nu förstörd och det rapporteras att man kommer ha en stol där trötta besökare kan vila sig på platsen där Herr Ålbergs lilla podium skulle ha stått.

En helt ordinär dag, mitt i smeten

Efter många om och men inser doktor Hjulström att kontorska Jensdotter faktiskt talar sanning; hon är verkligen fru Holméns dotter. Ingen verkar ha vetat om detta, men å andra sidan spenderade fru Holmén tre år i Italien i slutet av 80-talet. Vad hon möjligtvis kan vilja ha att göra med sin mor nu, är ju en fråga i sig. Det luktar trubbel i kalsongen, som gamle Mortenssen alltid brukade säga.
Doktor Hjulström blir plötsligt kallad till tredje våningen, omgående, men han tänker inte lämna detta oklart. Detta ska genast tas i tu med så fort han får en minut över.

Fröken Hjortstock ligger på en strand i italien, på handduken bredvid ligger en lång, smal, hårig man i så kallade finska porrisar (väldigt små, tajta badbyxor), han ler när hon tittar på honom. Plötsligt börjar allt bli suddigt, hon gnuggar ögonen, kanske är det lite sand som har tagit sig dit, men det hjälper inte. Hon blundar en sekund för att sen öppna ögonen och ser ett helt annat par ögonen titta på henne. Dessa ögon tillhör en ung kvinna. Inte är hon kvar på stranden heller, hon ligger i ett litet rum som luktar unket, med grådaskiga väggar och kräksfärgade gardiner.
“Ååh! Mamma!”, utropar den unga kvinnan och fröken Hjortstock känner sig måttligt förvirrad. “Vad säger du flicksnärta, kalla mig mamma, nej vet du vad! Jag är en kvinna i mina bästa år!”

En helt ordinär dag, del III

Syster Havanna Olshammar såg sig om en extra gång innan hon lämnade lägenheten på Tuvgatan. Dagen innan hade kyrkan omgivits av ett myller av poliskommissarier och uppbåd pressfolk då man hade hittat ett avklippt finger uppspikat på kyrkporten. I sanningens namn var Havanna skakad, även om det senare visat sig att det bara var en grillkorv och inte alls ett mänskligt finger. Men hon var rädd. Hon hade märkt fientligheten i stan på sistone. Borta var det glada sjuttiotalet och alla nakna människor och folkabussar i parken. De hade försvunnit mystiskt och endast lämnat ölburkar och sönderstuckna kondomer efter sig. Portot hade höjts också, vilket stack extra hårt i Havannas själ eftersom hon sedan en tid tillbaka brevväxlat med honom. Ja, inte Gud, men i Havannas sinne var de inte långt ifrån varann. Men nu hade det gått flera månader sedan han svarat, hon kände på sig att något var mycket fel. Och då visste hon inte ens att hon nästa dag med posten skulle ha mottagit ett avskedsbrev inkletat med rhode iceland-dressing.

—

Postmästare Mortitus Carlëën skämdes. Han hade kommit till jobbet extra tidigt idag. Det var i alla fall vad personalen skulle tro. Sanningen var dock att han hade varit kvar på jobbet ända sedan igår, då han efter lunch somnat vid frankeringsapparaten. När han vaknade tidigt imorse var hela hans ansikte förfrankerat till ett värde som skulle kunna sända honom flera varv runt länet i postverkets bil. Det var dock inte därför han skämdes. Han hade gått upp, blaskat ansiktet en smula, och sedan gått ut i brevsorteringscentralen. Han kände en stark doft av rhode iceland. Undrar om det var någon som visste att han hade namnsdag idag och hade överraskat med en laddning dressing. Hans fladdrande näsvingar förde honom till postsäcken och till ett brev adresserat fröken Olshammar. Adressen var dock inget som noterades av herr postmästaren som genast slet upp kuvertet och slickade dess inre rent till sista slicken. Då han var klar och tittade upp, alldles kladdig i sitt anlete stod en bister fröken Karlberg-Liisdotter och tittade på honom med uppspärrade ögon. Hon släppte sin handväska och galopperade ut från postkontoret. Hon skulle aldrig komma att återkomma, och skulle märkligt nog vara den som gick i bräschen för användandet av e-post i byn några årtionden senare.

—

Fröken Pålrud till fru Mortberg i förmiddags, utanför Sparbanken:

– Har du hört om fyllot Viklander?

– Hur menar du nu?

– Ja, han skulle precis börja plinka på ett jävla elpiano utanför Sparbanken tidigare idag då två poliser kom och tog honom. Häktade honom för brott mot tredje grundlagsbalken eller vad de nu sa.

– Hur menar du nu?

– Ja, så sa di, och sedan kastade de in honom i polisbilen och gasade iväg.

– Detta ständiga polisvåld! Jahajasägerdådet.

– Jajaja, det är ju som det är med den saken. Men vet du vad som är särdeles intressant?

– Nej, vad menar du nu? *lutar sig närmare*

*Tittar sig runt omkring och sänker rösten* – Jag pratade med poliskommissariens poliskommissariehustru, och hon sa att hennes make legat i sängen hela morronen.

– Men hur går det ihop, han är ju den enda polisen här i stan.

– Fråga mig inte, Ingrid, fråga mig inte! Jag undrar vem som skulle ha nått att vinna på att kidnappa Justus Viklander. Men inte nog med det, du förstår, fejkpoliserna… de lämnade kvar Justus elpiano…

– Ja?

– Jamen avbryt mig inte nu när det är så spännande! För… Inkilat mellan C och Ciss… satt en prinskorv, ja vänta bara ska du få höra… insmetad i rhode iceland-dressing. Vad ÄR det här för sjuka människor?

Ännu ett mysterium

Brev upphittade i en byrå köpt på  loppis.

23 maj, 1983

Presskonferens hålls i Folkets hus klockan tretton och redaktör Holmvärn har stoppat pressarna. Den häktades kusin, regeringsrevisor Herbert Lombard har gått ut med en skrivelse där han påpekar att de endast är halvkusiner och att han skänkt ett betydande belopp till brottsförebyggande föreningen. 

27 maj, 1983 

 Verksamhetschef Herkules Harvstad såg en mullig fröken Olshammar från grannbyn stå och flämta med en cykel i hand bakom korvkiosken i förmiddags. Hon är häktad i sin frånvaro sa de på radionyheterna tidigare.  Men hon glömde att hon lämnade gulaschen på spisen därhemma. Där står den och kokar över för glatta livet. Stan är i chock känns det som!

2 juni, 1983

Vad vet vi om  Tore Sprilvro? Och vad är det för konstiga paket som ankommer till hans moders postbox stup i ett? Och vart är hans moder? Hon har inte setts till på ett tag nu…

9 juni, 1983

Tore Sprilvo hittades idag av en tysk familj nere på stranden naken och fastbunden på en cykel UTAN sadelöverdrag. Skepnaden slår till igen, och kanske åsyftar den på mordet på Hildegaard igår. En smält chokladrulle var intryckt i hans armhåla. Varning utfärdad.

17 juni, 1983

Men Kerstin har ju haft en affär med Herbert Lombard, som ju blev attackerad häromdan. Ev. jobbar de tillsammans och såg till att Herbert blev “lagom” skadad. Vad är det som driver de här galningarna? Ett hat som går tillbaka till 60-talet? Eller är det färskare än så?

Herr Mortbergs oro

Natten till fredag sågs herr Mortberg stega fram och tillbaks i lägenheten. Man kan tänka sig att han är orolig för hur Linda Lampenius ska prestera i kvällens Let’s Dance i televisionen. Det har sagts att tösen har mått lite risigt nu i veckan, och herr Mortberg har satt en stor del av hans och hustruns kapital på att “den finska vindbrisen” tar hem klabbet. Hustrun vet inte om något och sägs sova väldigt gott, hos sin älskare på Äckelbergsgatan. Hon uppges vara väldigt sugen på att vila ögonen på de stiliga herrarna som leder På spåret på fredagsaftonen.