Köttsliga lustar i stort läckage!

Horace Quatro stegade korridoren fram klädd i foträta skor med diskret ljud sånär som på gnisslet som tjöt vid varje steg.

Men Horace Quattro hade ändå inget att dölja. Tvärtom faktiskt. Efter att ha sjungit karaoke i badkaret och tappat mikrofonen samt därtill vält hela ljusriggen ner i det rosaskummiga vattnet hade de slemmiga membranen mellan livets olika dimensioner spruckit och allt stod klart. Horace Quattro hade inte längre något att dölja.

Och inte längre några hämningar.

Efter att ha åkt centrum runt flera varv i en lönlös jakt på sinnesvidgande droger hade han i stället rökt en näve pennväss och sedan stegat in på Hermund & Schildt, stadens finare bokförlag med en lunta under armen. Och här var han nu, på väg in till förläggare Germund Schild med hela rasket.

Sanningen.

Livets mening till fördel för unga generationer och hans pockande vilja att lägga korten på bordet kring sina sexuella partners. Nu skulle allt vädras ut i friska luften. Här fanns inget att skämmas för eller dölja!

Men ödet hade annat i sitt sköte. Fru Holmén, som kom joggandes längs en sidokorridor och fick syn på hans timida gestalt, ökade på stegen och lät sin egen sanning tala. En förödande tackling som olyckligt nog fick de båda att fara ut genom de stora vackra välvda fönstren utförda i klassisk stil. Horace Quattro gav till ett tjut och fladdrade med ena handen efter bokmanuset som nu spreds för vinden, medan den andra näven letade sig in i de olika håligheterna i fru Holméns svullna nylle. Och under tiden föll de båda i rasande fart mot den forsande ån som svämmade över alla bräddar efter ett läckage från det kommunala badhuset.

Fru Holmén brottade bort honom ivrigt och flaxade med armarna efter bokmanuset. Hennes ungdomliga äventyr skulle minsann inte komma och bita henne i gumpen såhär decennier senare, åh nej, icke sa Nicke!

Ett ödesmättat ”Hoppla!” lät undslippa Horace Quatros läppar innan de båda kropparna skar vattenytan med ett otäckt ljud av den nyblivne författarens krasande ryggrad i allt mindre delar. Var det alltså såhär det skulle sluta, ännu en gång med fru Holméns kurviga kropp över hans. Ödet har sannerligen sina vägar. Och fru Holmén hjälpte dem gärna på traven.

Bedövad av pennvässångor sjönk stadens egen Strindberg till botten och har sedan inte setts till något mer.

Fru Holmén har däremot setts med ett belåtet leende på läpparna senast i eftermiddags när söndagssteken inhandlades med sällan skådad frenesi, liv och lust. Köttslig lust

Otroheten avslöjad?

Datte Hassbring stegade inte så lite raskt genom köksträdgården. Hon hade just avslöjat sin man i famnen på Biggan von Spadrig, hennes i så många år så kära canastakompanjon. Tillsammans hade de båda donnorna börnat runt i en lånad Range rover ’63:a mellan ålderdomshemmen i länet och minst sagt gjort sig ett namn i canastakretsar. Med ständigt rödmålade läppar och chica solglasögon matchandes de turkosa hårschaletterna hade de punkterat de förr så dominerade männen i länets kortspelstopp. Och 1984 hade så Datte mött Harwig, i ett ilsket parti kort på Malbylånga dansbana, som för dagens stora mästerskap gjorts om till rena Las vegas-casinot. Kärlek hade uppstått och eskalerat för varje kort som resolut lagts i högen. Blixtar och dunder hade i det närmaste briserat kring det kraftfält som uppstod runt dem.

Sedan hade de älskat passionerat genom hela dymmelhelgen och inte återvänt till omvärlden förrän deras kroppar blivit så rödflammiga att de i det närmaste ömsat skinn. Bröllopet hade gått av stapeln året därpå och Biggan von Spadrig hade varit brudnäbb. Lille Humpe hade fötts fyra fullmånar senare.

Och så nu. Detta.

Datte hade egentligen inte anat att det kokta fläsket varit riktigt såhär stekt, visst hade hon märkt att hennes make och bästa vän varit extra tillgivna mot varandra den senaste tiden, men hon trodde att det berodde på att de planerade ett ståtligt kalas till hennes 56-årsdag nästa vecka. Men aj, så hon bedragit sig. Och detta uppdagades endast för att Datte tänkt överraska sin bästis genom att renovera hennes takstolar medan Biggan var på en långweekend i spanska bergsvärlden. Hon hade gjort arbetet med sådan frenesi att hon halkat ner genom gullfibern och fastnat i uppochnerhängande skick över hela långhelgen. Eftersom Harwig var på ”kånfäränssss” (han uttalade det så) skulle ingen komma att upptäcka henne. Efter tre dygn hade hon tuppat av och vaknade först på tisdagen av ett brak. Någon måste ha brutit sig in – och Datte var det enda vittnet. Snart skulle hon ertappa ett par lymlar i högsta hugg med att stjärna Datte von Spardigs bordssilver.

Om det ändå vore så väl.

In i det lilla köket brakade Biggan von Spadrig med hennes egen Harwig, i naket skick, rakt in i kastrullhyllan så pannor och grytlock flög åt både höger och vänster.

Braket blev bedövande, men ingenting i jämförelse med när Datte, skakande av ursinne, hävde sig upp, i brott mot alla fysikens lagar, gjorde en dubbel saltomortal och i bara farten drog med sig ett gäng av Biggans samlade gardiner uppifrån vinden. Draperad i tygskynkena landade hon sedan som en kärleksbedragarnas hämnarinna på köksgolvet och började veva en stekpanna på dödligt manér. Om hon träffat någon med den hade hon fortfarande ingen aning om när hon stormade genom den pittoreska lilla köksträdgården med gardiner släpandes genom bladsallat och tolvfingerbunkel. När hon nått Kurres korv & bidéer höll hon på att tappa både haka och knäskål när hon sprang in i – Harwig på väg ut med en präktig bidé i famnen.

Han backade in i butiken och stammade. Försökte gömma porslinspjäsen. Han vaknade sedan med tre stora bulor i huvudet och hade ett himla sjå med att förklara att bidén inte var till någon sexlek med Biggan och att han inte alls varit otrogen. Tvärtom. Han hade varit extremt trogen – hela dagen. Det skulle sedan visa sig att det var Harwigs tvillingbror Riffe som kommit till stan. Datte vägrade tro på historien tills hon fick se de båda bröderna – exakta kopior – bredvid varandra samt den stora skörden kärleksbrev sedan Riffe och Biggan funnit varandra genom Morgonpostens kärleksspalt. Så tokigt det kan bli.

Världen är uppochner

Det var först när han hängde uppochner i sin knävecksstång som begravningsmästare Edgar J Hanover insåg hur sant reklamen talade. Världen var sannerligen upp och ner. Den cognacskupa som tidigare alltid varit halvfull tedde sig ur det här perspektivet mer halvtom. Det skrämde honom. Saker som tidigare stått stabilt och solidt på sina platser i hyllor och på golv runt om i den marockanskt inredda lokalen svävade nu spöklikt uppochner. Han hävde sig våldsamt ner på golvet igen, hans nya meditationsställning fyllde inte alls sitt syfte.

Han tog raskt på sig sin manchesterhatt och tillhörande kavaj och lämnade begravningsbyrån. Ärligt talat hade det varit helt dött hela dagen.

När han kom ut på trottoaren höll han på att snubbla på Inez Rodriguez som låg tvärs över vägen precis där hon landat efter att ha blivit utkastad från La Castrita under natten. Hon hade ett bakfyllans skimmer över ansiktet. Edgar hörde något. Ett surrande och pustande, det stod helt klart. Plötsligt såg han i ögonvrån hur badhusmästarinna Sävy Holmström-Gandhi kom ångande på sin enhjuling. Det var i sista sekunden som Edgar kunde rädda Inez från att få kroppen delad i två av ett för vintern preparerat enhjulingsdäck med dubbar. Sävy försvann mot horisonten med ett avtagande gnisslande ljud helt oberörd av det just utspelade dramat, hon hade stora solglasögon och en dunkade eurodiscorytm som pulserade i de väldiga hörlurarna. Men kvar på platsen fanns Begravningsentreprenören och Fyllot. Såhär på nära håll var Inez riktigt attraktiv, tänkte Edgar. Och speciellt hennes hår: vilken lyster! Men vänta nu — han förde handen mot hennes hår då Inez vaknade till liv och gav ifrån sig ett högt tjut. Hon kastade sig bak och slog huvudet i tegelväcken. Hon tuppade av igen. Men visst hade han sett rätt. Det var inte hår, det var krasse! En böljande kalufs av krasse växte hur hennes kranium, kanske var det därför hon alltid hade hatten på sig. Kanske var det därför hon alltid serverade så goda smörgåsar på de sandwichpicknickseftermiddagar de hade haft ihop i ungdomskören när de var unga. En väl förborgad hemlighet, och nu var det inte bara hon som visste om den, även byns begravningsentreprenör visste allt om den böljande grönskan på hennes nordkalott. Han bar skyndsamt iväg henne till Rektalgränd där han visste att hannes mamma bodde, lämnade henne utanför dörren i en fruktkorg som stod där och skuttade stressat därifrån innan modern hann öppna dörren. Men mamman var inte hemma, tvärtemot sprang han in i henne när han rundade hörnet Fissurvägen/Mandelgränd och han häpnade. Hon var klädd endast i en klänning av pastrami och patanegraskinka. Hon stelnade till när deras blickar möttes och sprang sedan hemåt. Han hörde hur hon snubblade över sin dotter på väg in. Världen var sannerligen uppochner, och han var bjuden.

Att jordens undergång var nära stod sedan fullständigt klart för Edgar när han var på väg in till Biljarspalatset, dit han alltid gick när han behövde dränka sina sorger i ett gott parti Snookers. På gångvägen utanför höll han nämligen på att bli nedsprungen av en man. Edgar antog att han var i det närmaste naken bortsett från sina tighta finska porriskalsonger, men det var ändå svårt att avgöra under allt det kroppshår som böljade över hans sydeuropeiska hud. Edgar J stapplade in på biljarden. Frågan var hur många partier som skulle behövas för att vrida världen rätt igen. 180 grader fordrades för att undvika undergången. Hur skulle detta sluta? Tre hundra meter därifrån drog fru Holmén efter andan. I en lägenhet inredd i nykolonial stil fick hon syn på något hon länge bävat för. Även hon hade hört talas om tv:s reklam och hon kunde skriva under budskapet på direkten.

En ordinär dag, del IV

Hon vaknade av ett frenetiskt bankande.
Fru Holmén reste sig upp från toalettstolen och spolade ner dagens skörd med ett belåtet leende. Så rullade hon ihop det som återstod av Svensk Damtidning sedan toalettpappret tagit slut.
Det fortsatte banka på dörren. Hon sprayade lite dofta-gott och gjorde upp en aristokratisk min, öppnade dörren och tog ett långt kliv ut i verkligheten.

– Hur i hela friden är du funtad, ditt jävla skatbo?!, skrek Motritus Carlëen och hoppade upp och ner samtidigt. Du har ju förihelvete varit där inne sedan i går eftermiddag!

Fru Holmén krökte något på läppen. Det stämde mycket riktigt att hon somnat där inne, det räfflade avtrycket från elementet i hennes panna talade sitt tydliga språk. Hon föste honom åt sidan och stegade vidare.

Sanning att säga visste hon inte vart hon skulle ta vägen. Det förflutna spökade för henne var hon än befann sig. Hennes lösning hade varit att fly, i två dagar hade hon nu varit på flykt. Första natten hade hon somnat inne på Pizzeria Garananiniti, och efter den historia av härskarteknik hon hade praktiserat där hade inte pizzabagaren vågat väcka henne när han låste för kvällen. Hon hade vaknat med salivsträngar på kinderna först vid 10 av att städerskan låste dörren och gick hem. Och den här natten hade hon alltså tillbringat på den allmänna unisextoaletten vid korsningen Korvgatan/Bävergränd. Hon luktade surt. Klockan var bara åtta, inte många skulle lägga märke till henne om hon åt frukost ur Storkioskens papperskorg. Pulvermos var ändå godare dagen efter. Hon schasade iväg fiskmåsar och talltrastar, lyfte på locket och drog efter andan. En flaska rhode island-dressing. Vem? Hon tittade sig runt omkring, en flock med duvor lyfte när Ålkyrkan slog åtta prick.

Plötsligt fick hon bråttom. Hon stängde papperskorgen och småsprang Helmers gata ner. Nummer 19. Det var bråttom!

Fortsättning följer…

Erotiska rytmer i city

Klockan hade slagit sen lunch när en kufisk gestalt stretade sig upp för gågatan mitt i city. Iklädd beige blottarrock och med en nästan tom vinotinto (med sugrör) hade han en avstötande effekt på folkhopen. Skocken utanför Hildurs Bok & Korv skingrade sig på bibliskt vis, tonåringarna sprang åt motsatt håll skriandes nått om herpes och till och med Fylle-Helmer ryggade tillbaks. Man skulle kunna tro att gestalten skulle få dåligt samvete och gå och sätta sig på bänken utanför Konsum, men icke. Stegen fortsatte bryskt och bestämt ända till Stora torget. Mitt på torget stannade nämligen gestalten och började spreta med ena benet. Hade någon vågat gå nära hade man hört ett taktfast räknande till fyra. Sedan brakade helvetet lös. I alla fall va det så pingstpastor Julliver Herrmansson senare skulle berätta om saken över en florsockrad wienerlängd på La Castrita.

Blottarrocken föll nämligen till marken och där stod Serafia Hofnääs i byxdress av paljett. De kittlande rytmerna av någon Povel Ramel-melodi ljöd mystiskt i kollektivtrafikens högtalarsystem och Serafia började svaja runt med axlarna. Händerna smekte sensuellt över torso, hakan sköts fram i erotiska rörelser och armarna sköt ut från sidorna. Folket runtomkring häpnade, mammor greppade sina barn.

“Nu eller aldrig”, skrek Serafia inuti sitt eget huvud, “det är nu det gäller!”. Det var en nästan övernaturligt helig känsla som styrde hennes kropp när hennes höfter rörde sig spasmiskt fram och tillbaka, när hon skuttade upp på ett av Café Honolulus utebord och gick ner i brygga.
Ända sedan hon sett ett avsnitt av en amerikansk musikalserie hade hon bestämt sig för att kunde de så kunde minsann hon. Och här stod hon nu. När låten tystnade glodde tusen ögon på henne. Det var mer än tyst, det var som om även tystnaden tagits bort och ingenting alls fanns. Så hon fiskade upp sin blottar-rock från marken, knäppte den omsorgsfullt och försvann ner i en gatubrunn.

En handfull människor står fortfarande och gapar vid Stora torget.

Ny medarbetare i charken

I måndags började en ny medarbetare hos oss. Hon heter Else-Marie och det är ytterst nöjsamt att vistas i hennes närhet. Jag förundras över hennes förmåga att hantera kunderna. Samtidigt som hon är den trevligaste varlese jag någonsin mött och kan charma en människa surare än den suraste citrusfrukt kan hon med en otrolig bestämdhet få Franklin att uppföra sig när han kommer för att “köpa” rökt torskrom. Hon har en påse Sura soda pops i rockfickan och ibland viskar hon “surt sade räven och tog en soda pops” i mitt öra och stoppar en sodapops i munnen. Else-Marie är korpulent, men det finns ändock en nypa ansenlighet i hennes utseende. Hon doftar gott och välbekant, ungefär som sudden som Merit från Brunefall hade i sin bänk när vi gick i årskurs 2. Vi satt i bänkarna bredvid varandra och hon brukade försiktigt knuffa till mig i sidan när hon var säker på att magistern inte såg och lät mig lukta på hennes sudd. Else-Marie förgyller mina dagar. Dock har jag blivit varse om att min fokus har avtagit en aning denna vecka, men jag har även kännt en viss upprymdhet över att gå till arbetet. Denna förmåga, att bli hänförd av en annan människa har för mig tidigare varit dold. Det är något med Else-Marie som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

På återseende, er tillgivne Herr H Hortlund.