Author: HerrH

Fru Holméns älskare

– Åh Hilding!, sa fru Gunnarsson full av åtrå och lutade sitt huvud mot hans bröst.
– Sindy, du vet att jag gör allt för dig.

Det var ungefär då som strömmen bröts och fru Holmén skrek ut ett tjut som skvätte Aladdin-blandat saliv över hela sjukhusbädden. I själva verket hade hon blivit frisk för längesedan, hon hade till och med varit ute och rört sig på stan, men hon smög sig tillbaks till sjukhuset och letade upp tomma rum där hon sedan gosade ner sig i sängen och tittade på lokal-tv:s mer realistiska såpopera tills den som var inkvarterad i rummet kom tillbaks.  Hon vände sig mot dörren och såg dr Hjulström stå lutad mot dörren i en kaxig pose med fjärrkontrollen i ena näven.

– Vafalls?!, fräste fru Holmén.
– Du har gjort ditt här nu, madame!, han sköt fram hakan som för att pastischera sin gamle fysiklärare.
– Ni kan inte göra såhär mot en sjuk människa!, hon såg tjurigt butter ut.
– De med din sjukdom brukar rullas in i cocos och säljas som dessert på Grand, sa dr Hjulström och tyckte att han hade fått in en riktig fullträff.
Hon öppnade munnen, men visste inte vad hon skulle svara. Han tog tillfället i akt:
– Edina Sigvardia Holmén, eller kanske Hjortstock, låt mig presentera… (här la han in en konstpaus)… Rosso de Porti.
Doktorn tryckte på sin mobiltelefon och spelade upp en dålig inspelning av Oprahs signaturmelodi och applåderade sedan för allt han var värd medan en kraftigt byggd italienare steg in i sjukhusrummet. Han var barbröstad och klädd i en öppen väst samt gråflammiga mjukisbyxor.
Fru Holmén stirrade på mannen.
Mannen tuggade på en frukt han stulit nere i cafeterian.
Fru Holmén stirrade frågande på dr Hjulström.
Dr Hjulström tittade triumforiskt tillbaks på henne och presenterade åter mannen, denna gång med en svepande handrörelse:
– Låt mig presentera Rosso de Porti, Italiensk mästare i pastrami ’72.
En blodåder började pulsera ilsket i fru Holméns panna. Hon klev upp ur sängen, steg sedan bort till den fetlagde mannen, kysste honom på kinden och kutade sedan ut ur sjukhusrummet med den landstingsmärkta särken fladdrande runt kroppen. Hon sprang genom korridorerna och stannade inte förrän hon kommit hem. Hem till hemmets lugna vrå. Hem, och bort från minnena som så ilsket hälsade på.

En kufisk man

Fru Holmén berättar

Idag stötte jag på den mest besynnerliga människa jag sett på länge. Jag spatserade i lugnan ro på ICA-nära, jag brukar handla där när det inte är så mycket som ska ner i matkassarna. Jag hade endast hunnit fram till bröden (som dock går att hitta precis innanför ingången) då jag såg en lite halv-sliten, halv-slug och halv-skum man gå med en korg i högsta hugg och titta på te. Han konstaterade högt att “det här går ut i november, det kan man då inte köpa”. Först tänkte jag att han kanske hade en sån där handsfri som så många har nu för tiden, ni vet en sån där liten lur man kopplar in i sin mobiltelefon. Ja, men så tittade jag lite närmare och såg att han varken hade någon lur i höger eller vänster öra. Då tittade jag mig omkring för att se om han kanske hade sällskap som bara råkat virra bort sig en liten bit, men nej, ingen så långt ögat kunde nå (det var ju tisdagsmorgon, inte många handlar på en tisdagsmorgon). Ja det var en konstig prick tänkte jag och fortsatte till mejeriprodukterna. När jag senare kom till frysdisken skådade jag honom igen, den här gången konstaterades det hej vilt om datum och priser på diverse varor. Jag stötte på honom flera gånger, alltid pratandes för sig själv. “Pannkakor kan man faktiskt tillaga själv!” Ja det hade han förstås rätt i.

Slut på boysenbär!

“Boysenbär boysenbär boysenbär-boysenbär-boysenbär” gick professor Hilding Herlitsch och mumlade för sig själv längs Äckelbergsgatan. Klockan tio imorse hade han suttit och skrivit på ännu en doktorsavhandling om partialbråksuppdelning då hans älskarinna fru Mortberg hade slagit upp dörren och störtat in i hans arbetsrum med en kraft som fick dörren att lossna från gångjärnen.
– Idag är det konungens namnsdag, förkunnade hon barskt med ena foten uppe på skrivbordsskivan och ena handen instucken i sitt sidfläsk.
– Är det inte Tadeus och Helmer vi firar idag, frågade professor Herlitsch som var en man med koll på bemärkelsedagar. Det hade nämligen förhappat sig som så att han gjort lumpen med två tvillingar som hetat just Tadeus och Helmer Blasthake och det hade alltid varit stort tårtkalas just den 12 februari.
– Ja det må så vara, men tårta ska vi ha! sade fru Mortberg med schvung i rösten och tittade ut genom fönstret. Sedan vände hon hastigt ansiktet mot sin älskare och skrek “BOYSENBÄÄÄR” så att han nästan trillade av stolen galen av åtrå.
– Ligg nu inte där, din fåntratt, fortsatte fru Mortberg och stack en femtiolapp i hans hand som fortfarande höll krampaktigt om pennan uppe på skrivbordsskivan.
Så nu gick professor Hildning Äckelbergsgatan fram och spelade upp en calypsoversion av “Ta en kaka till kaffet” i huvudet.
Han stegade in i den lokala matbutiken och höll på att krocka med fru Nilshammar som köpt paprika på extrapris och hastade hemåt. Saken var den att boysenbären var slut, och när detta faktum stod för professorns sinne slog något slint. Kanske vard et för att han i sällskap med fru Mortberg kände sig som en riktig vildman, ung och viril på nytt; som under dagarna på högskolan.
Securitasvakter tillkallades och Herlitsch ledsagades ut ur affären och ner till alkisbänken i parken. Där fann han ett paket prinskorv, just på platsen där fyllot Viklander alltid satt innan han blev häktad i sin närvaro.
Han visste hur mycket fru Mortberg tyckte om prinskorv, hur hon älskade när han satte korvarna mellan sina tår och lät henne knapra upp dem en efter en, så han lommade hem och har enligt vad ryktena säger inte lämnat sängkammaren på hela dagen.

Omyndigt i rådhuset

Astrid Hasselqvist har idag omyndigfärklarats av borgmästare Hjortspene sedan det visade sig att 98,7% av alla röster på Christer Sjögren kom från utkanten av kommunen, närmare bestämt från Astrids stuga. Hon brände hela sin färmögenhet på att ta Christer till globen men uppges vara lyckligare än någonsin. “Viva la communista” skrek hon medan hon fördes in i rådhuset innan den cermoniella omyndigförklaringen, där den lokala dansbandsgruppen Helmertsch uppträdde i pauserna medan publiken knaprade kanapéer så att det ännu nu ikväll finns stänk av tjockt saliv på rådhustapeterna.

Ostbågsyra på Stortorget

Fru Mortberg sågs natten till idag hoppa runt fontänen på Stortorget med en maxi-påse ostbågar som hon strödde kring sig som konfetti. Anledningen till glädjeyran var naturligtvis att Christer Sjögren gick vidare till finalen i Melodifestivalen. Hon bjöd raskt in tre tyska turister som hade stannat till med husbilen för att kissa bakom Helenius och James Boutique för ökad Hygiêne.

– Schweden hast immer varit ein guut land, väste en av de tyska männen fram medan han höll ett ex av Amelia mot sin barm.

Herr Onkström passerade i just denna stund, per permobil, Stortorget för att ta sig hem till sin svägerska som tidigare under kvällen hade ringt honom frekvent. Han hade dock inte märkt detta då han sms-röstat för fulla muggar på Amy Diamond. När Melodifestivalen äntligen tagit slut och Amy hade korats såg herr Onkström att han mottagit ett sms från sin svägerska som meddelade att hon fastnat med näsan i köksfläkten under lördagsstädningen (oturligt nog var hennes make på ett konvent om kongresser just denna helg, annars så var det han och ingen annan som hade hand om spisen, köksfläkten och kryddhyllan den här veckan). På Stortoget stötte herr Onkström emellertid på patrull då han som sagt ångade på med en kanonkulas hastighet tvärs över torget och slirade till i en hög av fru Mortbergs maxi-ostbågar. Permobilen sladdade till och for som en projektil in genom skyltfönstret till Åhlanders Fisk. Där blev Herr Onkström liggande bland kolja och halvsnorrad braxstrudling till extrapris medan tyskarna storögt stod och glodde.

Herr Onkström tappade minnet och blev forslad till den pensionerade sjuksköterskan Hillevi Straandh som plåstrade om honom och sprejade lite au de cologne på hans ulsterrock som luktade starkt av havets delikatesser. Det var ungefär här som det åter ringde på dörrenhos fru S. Det visade sig vara Herr O:s svägerska som hängt med näsan i köksfläkten och till slut lyckats kasta ett saltkar ut genom fönstret rakt på förbipasserande pensionerade doktor Helmer Ottander som sprang in till hennes räddning. Näsan hade dock blivit en smula uttänjd och det var då Helmer kom att tänka på Hillevi, som jobbat under hans regi på det glada sextiotalet. Så stod de där alla fyra i Hillevis vardagsrum och tittade på varandra med hakorna en bra bit nedanför genomsnittet tills svägerskan hittade den tappade fattningen och började banka på Herr Onkström och förebrå honom för att han inte körde med dubbat såhär under vintermånaderna. Herr Onkström medgav gärna, såhär i efterhand, att det var dumt men att inget gick att göra åt saken nu och att hon faktiskt passade i att ha en så stor näsa, det matchade liksom hennes stora fötter. Så gick tugget vidare tills alla skiljdes åt under vänskapliga former.